Min pappa

admin Farsdag, Suicidprevention

Jag saknar min pappa ofta. Trots att det var länge sedan han dog och trots att jag har levt utan pappa längre än med pappa.

41 år gammal, var han när han dog – av en sjukdom – en depression han inte överlevde. Pappa tog sitt liv.

Länge var hans död och det sättet han dog på, så fullkomligt obegripligt för mig. Min pappa som var snäll och omtänksam. Engagerad och levnadsglad. Det gick inte ihop med självmordet. Att han hade valt döden framför oss. 

Hur kunde han? Var kärleken till oss inte tillräcklig? Allt gjorde så ont – därför försökte jag att inte tänka på pappa.  

Det funkade under några år tills det blev ohållbart för mig – för jag bar på ett mörker som jag fruktade för mycket. Jag var rädd att att jag skulle göra som pappa.

Det var då jag bestämde mig för försöka förstå och skriva fram mina svar i ljuset. Pappas död är inget obegripligt mysterium för mig idag. Han valde inte döden, men av olika orsaker blev livet för svårt att hantera. En människa är ingen maskin, en människa kan bli sjuk. Ibland i psyket.  Självmordstankar kan vara en följd av depression och depression går att behandla. 

Min pappa tänkte fel när han lämnade oss. Han trodde att vi skulle få det bättre utan honom. Så sorgligt. Men ändå logiskt, för honom då – han visade sin omtänksamhet genom att ta bort sig så att vi skulle slippa den som var sjuk. Så dumt, så fel –  men ändå – inget obegripligt mysterium.

Jag tror så här – för jag har själv varit deprimerad, haft självmordstankar och vet hur sanna tankarna kan bli. Man tänker att man är en börda – samlar på argument för att det är så. Att man är värdelös för att man inte är glad och stark. Det gör så ont. Och man kanske inte ens kan sova eller äta och man bråkar med dem man älskar och hatar sig själv. Och ingenstans ser man någon utväg.

Det finns undersökningar  som visar att självmord i familjen ökar risken för fler självmord. Och att anlagen för att drabbas av psykisk ohälsa är ärftlig. Jag var länge rädd för det – att vara lik min pappa. Att liksom vara dömd. Idag tror jag att det är tvärtom –  att det är ”tack vare” att pappa visade hur man INTE ska göra som jag lärt mig hur jag SKA göra.

Jag vet idag att vi är många som kämpar med livet, dess mörker och ljus. Det är inget konstigt att det inte alltid är lätt. Jag är vaksam på signaler och jag vet att man ibland måste be om hjälp. Jag är heller inte rädd för att prata om mitt mående. Det hjälper mig. Det skyddar mig. 

Och kanske är det lite lättare för att jag är kvinna.

70 procent av alla suicid begås av män. Jag tänker ofta på den traditionella mansroll som försvårade för pappa att söka professionell hjälp. Och en bild av att hans värde som man var beroende av en ständig styrka – att försörja sin familj och uppfattas som framgångsrik. Jag tror också att han var livrädd för att visa känslor och sårbarhet. Att han hade erfarit hur det kunde få fruktansvärda konsekvenser. För det finns faktiskt  människor inte alltid är snälla mot den som allra mest behöver snällhet – utan istället utnyttjar tillfällig svaghet. Det hade nämligen drabbat min pappas pappa. 

Idag är jag inte rädd för att vara lik pappa. För min pappa är inte självmordet. Han var så mycket mer än det. Jag önskar och tror att jag ärvt hans omtänksamhet och hans galna humor. Hans skörhet, på gott och ont.

Pappa fick mig att tro på att saker var möjliga. Att det gick att uppfylla drömmar om man bara jobbade för dem. Min dröm var en egen vindsurfing att segla över havet med. Men det fanns inga i barnstorlek så jag började bygga en egen och han peppade och hjälpte – den sjönk tyvärr och min besvikelse var enorm.

Något år senare hade vinsdsurfingar i barnstorlek kommit ut på marknaden – och jag fick en.

Jag glömmer aldrig känslan – att plötsligt hitta balansen, få vinden i seglet och bara släppa kontrollen och hänge sig åt farten. Mitt i nuet. Full koncentration.

När jag kommit över till andra sidan viken var krafterna slut, armarna var gelé och jag orkade inte ta mig hem igen. Då kom pappa med motorbåten och plockade upp mig ur havet.

Pappa – jag saknar dig så mycket!

Jag önskar så att du hade lyckats bli fri från mörkret. Att du hade fått bra hjälp. För det finns! Det går att byta kurs, styra mot det ljusa och fina och det hoppfulla.

Livet är ju så fullt av det också.

Normalt att bli sjuk i en sjuk värld

admin miljö, Uncategorized

Jag har sträckläst boken Scener ur hjärtat – en bok om utbrända människor på en utbränd planet. Den duckar inte för sanningen utan säger krasst och klart hur det ligger till med psykisk ohälsa och klimatförstöringar. Hur överutnyttjandet av resurser, människor och natur hänger samman. Det är tankar jag burit på länge, en frustration som bott i min kropp under större delen av mitt liv. Det är normalt att bli sjuk i en sjuk värld. Det här är en bok som jag velat skriva. Men nu behöver jag inte – den är redan skriven och den är så bra!

Boken utmanar! Och det ger mig hopp. Vi måste ändra vår livsstil nu! Vi kan inte konsumera och flyga och fara så som vi gör! Vi får inte slösa på våra gemensamma resurser mer! Ingen mår bra på riktigt i detta ojämlika, ohållbara slöseri. 

Och ingen annan kommer att lösa problemet om inte vi tar vårt ansvar. Du och jag!

Vi måste inse att vår konsumtion och våra flygresor är en stöld från kommande generationer, våra barn, deras barn och alla de människor i världen som aldrig någonsin flugit, vars ekologiska fotavtryck på ett helt liv, är mindre än vad en enda flygresa kan bidra med. Dessa människor som drabbas och redan idag dör till följd av klimatförändringar. Men dessa nyheter är inte roliga att läsa ta in. Artiklar om bästa ”Julshoppingen i London” är det däremot. Dessa slår ut det andra. Dränker det. Och det gör en galen och sjuk.

Det finns mycket att göra. Och det måste göras nu. Sluta flyga tillexempel. Den första december tänker jag sluta! Men det kommer att kosta på. Jag vet det. Så kan vi göra det ihop? Vara fler. Hjälpas åt att tillsammans göra det till normalt att inte välja flyget – istället som nu – tvärtom.

Jag köpte boken till Peter på Bokmässan i Göteborg och fick den signerad, inte av författaren Malena Ernman, utan av hennes make och medförfattare Svante och av femtonåriga Greta som också hon är med i boken, liksom hennes syster Beata.

Greta demonstrerar utanför riksdagshuset i protest mot klimatförändringarna. Hon är min idol!

Bokmässan

admin Bokmässan, Författarskapet, Framträdanden, Vi skulle segla runt jorden

Den här bilden tog jag på mig själv för två år sedan. Jag hade debuterat som författare och var på Bokmässan. Som en målbild hade det varit – Bokmässan i Göteborg! Det var dit man skulle när man hade skrivit en bok. Folk utgick från det och jag tänkte så nästan så automatiskt. Det var väl en av alla författarmyter jag trott på. Som författare till I skuggan av ett geni , en bok som varit Skellefteå biblioteks mest utlånade under sommaren 2016, med långa köer till mina föreläsningar på Littfest och Berättarfestivalen. Visst skulle jag bli inbjuden att tala om boken på olika scener, delta i diverse panelsamtal om litteraturens läkande egenskaper, hur man skapar litteratur av verkligheten, hur kreativitet och galenskap kan hänga samman?
Naivt tänkt. För så funkade det inte. Inte alls. Arbetet jag hade framför mig såg helt annorlunda ut. Jag skulle fortsätta kämpa för att få synas och höras, inte för att jag har ett behov av just det, men jag tyckte att min bok förtjänade det.
Utbudet av böcker och budskap är så enormt stort. Det blir som tydligast kanske just på Bokmässan i Göteborg.  I skuggan av ett geni var en knepig bok, den hade inget tydligt budskap och ingen tydlig genre.

Men efter att ha pitchat arrangörer för Norrlandsmonterns program fick jag komma dit och prata om min bok på mässan. Och det var fint.

I år är det andra gången som jag ska till Bokmässan i Göteborg. Nu med bok nummer två. Vi skulle segla runt jorden.
Läget är annorlunda. Jag deltar med boken på fyra olika scener. Det känns så fantastiskt!

Så här ser mitt schema ut:

Fredag 28 september

Bild och text i samspel – processen bakom den grafiska romanen “Vi skulle segla runt jorden”

Hör Anna Sundström Lindmark och Elisabeth Widmark berätta om sin process med text och bild, hur kan man tänka när man jobbar med ett svårt ämne?
13:30-13:50
Scen Seriescenen, A-hallen Monternummer A02:40

Hur går man vidare när en närstående tagit sitt liv?

Anna Sundström Lindmark med serieromanen Vi skulle segla runt jorden, psykologen Jenny Jägerfeld aktuell med Comedy Queen och psykiater Ullakarin Nyberg med boken Suicidprevention i praktiken
17:30-17:50
Scen Psykologiscenen, C-hallen Monternummer C04:32

Lördag 29 september

När en anhörig inte orkar leva

Om tabun kring självmord och psykisk ohälsa. Anna Sundström Lindmarks Vi skulle segla runt jorden är en grafisk roman om en förälder som tar sitt liv och bygger på författarens egen historia. I Karl Modigs Döden är inget skämt tar 19-åriga Josef gradvis åt sig av det fruktansvärda som har hänt hans bror, trots att han hela tiden försöker skämta bort det. I Jenny Jägerfelds Comedy queen vill 12-åriga Sasha, vars mamma tagit livet av sig, bara lyckas få folk att skratta för då kanske det andra, som ligger bakom ögonen och bränner, försvinner.
Moderator: Ullakarin Nyberg
kl 10:00-10:45
Scen H1

Vi skulle segla runt jorden – när en förälder väljer att ta sitt liv

Hör Anna samtala med förläggare Marie Augustsson om hur man går vidare efteråt, om omgivningens reaktioner och varför litteraturen kan hjälpa till att prata om det allra svåraste.
kl 14:40-15:00
Scen Biblioteks & berättarscenen, D-hallen Monternummer D02:01

Läs hela programmet på Bokmässans hemsida

Medvetenheten

admin Uncategorized, vardagstankar

Jag springer ibland.
Och jag väljer den finaste sträckan. Grusvägen längst med Umeälven, mot Baggböle. När jag känner att det räcker så bara vänder jag och springer tillbaka istället för att göra en runda och springa ut på stora vägen.
Ibland gör jag en liten avkrok också upp för en brant trappa som snirklar sig genom den snåriga terrängen. Ja, den är verkligen jättebrant. Jag försöker att springa hela utan att stanna upp. Bara fortsätta fast det är så jobbigt att jag nästan inte står ut. Men jag vill klara det, vill uppleva mjölksyran och när flåset börjar smaka blod. Mitt blod.

Jag peppar mig själv, vet att jag orkar, att jag klarar. Och jag är medveten. Njuter av att min kropp har ett helt eget hjärta som bultar, är en som lever med svett som rinner.
Jag är där med den och njuter av att medvetet röra mig igenom terrängen, svårigheterna och det som ibland är så läskig och ofta gör ont i livet. Jag jobbar med att stå ut. Stå ut. Uthärda. Medvetet. Inte fly in i tanken bara eller sätta på en podd för att distrahera mig bort från min fysiska verklighet.

Hej kropp, vad jag har saknat dig! Jag är glad för att vara i dig.

Jodå jag har kämpat, stretat och klarat av svåra i livet, men ibland har det gått till ungefär så här:
Bita ihop. Bestämma sig. Köra målmedvetenhet och inte medveten närvaro. Känn inte in. Kroppen har mest bara varit något som gör ont av olika skäl. Jag har ofta skämts för att den är där. Att den är ett krångligt bihang till den som är jag. Mitt intellekt.
Jag vet inte riktigt när jag lärde mig tänka bort den. Att fly den, separera mig från min kropp. Min fina, härliga och fullt normala kropp. Som jag hade så svårt att bli vän med. Inte kändes den snygg nog, inte tillräckligt smal och fräsch med sina starka känslor, sina kurvor, hormoner och mens. Allt som liksom var så mycket, men inte fick finnas.
Och övergreppet (jo okej, en våldtäkt faktiskt) jag utsattes för som 18-åring, så klart… Det jag förträngde ända in i kaklet (tack #metoo och alla berättelser som fick mig att vakna inse, byta samman, bli medveten). Mitt (enda) skydd- att det fanns sådant som han inte kunde komma åt. Ingen! För jag var inte kroppen. Nej, oantastlig. Haha! Så smart va? Men också sorgligt. Allt liv (och njutning) man missar i livet, då när man lär sig separera. Sig själv. Missar typ livet, när man inte kan vara i sin hela människokropp.

Nu försöker jag på ett annat vis. Flåsar mig runt längst den vackra älven och fogar samman mig till en helhet. Integrerar mig i henne.

En människa

admin vardagstankar

Slutet eller början? Och svårt att släppa tag om sommarledigheten. Vill nog bara fortsätta såsa fram i blåbärsskogen och lyssna på podcasts.
Inte finns det någon tydlig gräns för sommarslutet. Men den närmaste jag kan hitta är just idag. Åtminstone för mig.

Barnen började skolan idag. På mellanstadiet och högstadiet.
Och att ha barn är att ständigt ha med sig en större och mer detaljerad backspegel. Det tycker i alla fall jag. Jag lever mig in och minns hur det var att vara barn. Går igenom åldrarna igen, som en skugga vid sidan om.
Och en ständigt närvarande kristallkula, som en länk mot framtiden. Hur ska världen utvecklas. Hur ska vi kunna ta hand om den på bästa sätt.

Jag minns så väl, hur det var att börja om efter sommarlovet. Att jag ville få en ny chans. Att bättra mig. Sköta läxorna bättre. Få högre betyg. Sluta glömma gympapåsen. Hålla rummet städat. Sluta vara en mes. Ta mer initiativ. Säga ifrån. Typ sånt.

Absolut inte komma tillbaka till samma gamla vanliga fålla, samma jag som jag varit innan sommaren. Utan vara ny. Få en helt ny chans att forma sin personlighet och kunna växa vidare. Vilt och förutsättningslöst. Jag hatade det stumma och förutsägbara. Och jag hatade när folk trodde att de visste vem jag var. De som inte kände mig, eller trodde att de gjorde det. Att bli dömd på förhand, eller dömd snabbt och slarvigt, på lös bakgrundskunskap, jag hatar det forfarande.

Hatar inte alla det?

Jag undersöker nämligen fortfarande, vem som är jag och allt jag kan vara. Avskyr tanken på att vara fix- och färdigstöpt.
Att vara människa kan istället vara ett mysterium, eller som att skala en lök. Så många lager, så många rum att upptäcka. Det är spännande. Jag tycker att det ska vara så.

Så tänker jag nu när hösten kommer.
Och särskilt nu när valet närmar sig.
När den politiska debatten hårdnar och inget hinner nå in djupet. Kampen om väljare kan skapa ren galenskap hos partierna. Och nu ställs grupper mot varandra som aldrig förr. Inrikesfödda, utrikesfödda, unga, gamla, kvinnor, män. Vem ska gynnas och vem ska missgynnas. Vem ska vinna?

Alltså jag undrar: Är det en tävling mellan oss nu? Har vi inte mer gemensamt? Vi som är människor. Allihopa människor, med just det gemensamt, vår mänsklighet. Kan det inte finnas sådant som gynnar oss alla, att vårda och värna och ta hand om vår mänsklighet och vår gemensamma boplats? Det som binder oss samman. Vår förmåga att samarbeta? Att se de större och högre vinsterna med att göra just det. Och nog kan vi väl ha det ganska bra tillsammans, på den här planeten, om vi försöker se oss själva i varandra. Okej, jag fattar det är valtider nu. Det är så här det brukar vara, även om jag tycker det är är sjukt provocerande.

Men det allra, allra, allra värsta, det som inte går att tåla oavsett valtider eller inte, det är när människor avhumaniseras. Jag vill egentligen bara skrika. När det mest bara handlar om grupper och kvoter och siffror och inte om människor och människors grundläggande rättigheter – att vara just det – människa.

En människa, med alla dessa olika lager och potential att växa och utvecklas. Spännande mysterier att upptäcka, i varandra och oss själva.

Vår coola bil

admin miljö, Semester

Vi har varit på bilsemester i Europa. Det finns mycket att skriva om det. Alldeles för mycket egentligen, svårt att veta var man ska börja?

Jag kan skriva att började resan från Umeå. Och att vi åkte ända till södra Kroatien.
Att vi åkte totalt 700 mil. Besökte åtta länder. Sov på 14 olika platser. Badade på massa stränder.

Jag kan också skriva om sättet vi färdades. En röd läcker Tesla med autopilot, superbra gps och AC (tack och lov, för det har varit varmt i sommar).

Men kanske ska jag skriva om det viktigaste. Att vi hade det så bra.
Verkligen så bra. Det vill jag skriva om. Det bör jag också skriva om.
Men inte för att skryta. Inte skryta om att vi hade det bra med vår snygga bil.

Utan understryka och hävda den tacksamhet jag känner för just detta. Att vi faktiskt kan åka på semesterresa. Vi kunde glida från land till land utan att avkrävas pass mer än någon enstaka gång. Ingen såg med misstänksamhet på oss och vår svenskregistrerade bil. Vi var ju bara en familj på semester och hade ett tryggt hem att åka tillbaka till när resan var slut.

Att resa på semester är härligt och nyttigt men inte en mänsklig rättighet. Leva i trygghet, ha en bostad och kunna äta sig mätt, det är det. Och jag tänker med sorg på alla dem som reser/flyr på dyra osäkra vis bara för att de vill ha just dessa basala rättigheter uppfyllda, men avvisas.
Och så jag. Som redan har allt.

Det förpliktigar!!!
Jag tycker faktiskt att det gör det!

Att inte flyga utan åka elbil gjorde mitt samvetet lite lättare. För trots att det finns en massa roligt att säga om vår coola bil, att den är snygg, tyst, accelererar fort, osv. – så är det inte särkilt viktigt för mig. Faktiskt ganska ointressant i sammanhanget. Däremot renheten. Hoppfullheten i att det faktiskt går att resa långt utan att släppa ut avgaser.

Det vill jag berätta om. Att det gick. Att vi såg att det var möjligt.

För vi har det så bra. Vi har allt. En miljö att värna och vårda. Utan den blir det inte mycket till semester alls. Nej inget alls i framtiden, faktiskt.

Flygets utsläpp känner vi till, men dess miljöpåverkan har känts lite abstrakt för mig, till i vintras när forskning visade hur många kvadratmeter is på Arktis som en flygresa faktiskt smälter. Flyger vi tur och retur till Thailand så smälter vi 7 kvadratmeter is i Arktis. Per person!

Kolla till exempel denna rysare till film. Så mycket is smälter din Thailandsresa.

Gränserna

admin Semester

Horisonten som en svag aning, en suddig gräns. Och så hettan som vilar över axlarna och svett som kliar. Sand mellan tårna och det är nu man borde bada, tänker jag. Doppa hela kroppen här och simma ut i Norra Kvarken.
Jag har aldrig ångrat ett bad.

Fast jag älskar kanske inte att bada. Dock älskar att ha badat. Och min karaktär har alltid varit god, jo faktiskt har den varit god. Är god ofta. Jag genomför det jag bestämt mig för. Tycker om att göra mig själv nöjd.

Men icke nu. Det tycks liksom inte räcka för mig längre. Jag behöver mer, mer hetta, ett ljummare hav än det jag har in på knuten. Jag behöver strandnära bastu.
Vattnet är för grunt här. Kanske behöver jag chockas. Inte förfrysa vaderna sakta…

Du är en badkruka, ropar barnen. Det stämmer.
Hoppas det inte går i arv säger de. Och badar.

Det har inte alltid varit så här med mig, berättar jag för dem. Ropar ut i havet. En gång i tiden var också jag en vilde i vågorna.

Johodu, du har alltid varit en fegis, säger de, retsamt.

Vi alla har rätt. För det slutgiltiga hände när de kom, när barnen kom. Efter första förlossningen, så tror jag att det var. Som om det knöt sig. Vaksamheten kom.
Efter det att jag fick barn det var då som mina gränser för smärta och onödigt obehag blev allt snävare ritade runt mig och min kropp. Min kropp ville inte ta risker, den hade mer än nog redan med det den måste utföra.
Jag som tidigare kunde glömma bort kroppen innan, skjuta upp mat och sömn. Inget av detta kan jag längre. Kanske är det bra…
Att gränser gör mig gott det är något som jag lärt mig det senaste året.

Frågan är bara var de ska dras.

När jag tänker tillbaka… det blev ju så gränslöst när jag blev mor. Kroppens gränser integriteten som upphörde först gentemot samhället och sjukvården och sedan naturligvis barnet. En kropp som tidigare också varit ganska tillgänglig, blev plötsligt som en allmän plats.

Jag behöver få den tillbaka. Jag måste återerövra den, tänker jag.

Mina barn är så stora nu, men kroppen minns hur det var, att pusha sig tänja ut sig för att räcka till, att lämna sina egna gränser.
Det är som att min kropp vande sig vid att inte känna efter.
Nu måste gränserna ritas om och återupptäckas.

Det är helt okej.

Så jag säger nej till bad fast jag vet att jag skulle må bra av ett. Vet inte hur det skulle gå till. Hur jag skulle förmå mig till det.

Vandrar åter…
tillbaka mot stranden.

Släppa tag

admin Rensa

För ett år sedan började jag rensa ut bland mina ägodelar. Ordentligt. För första gången på många år. Jag har inte behövt, inte riktigt lärt mig, för jag har haft plats för mycket.
Men så förstod jag hur dåligt jag mådde av att ha så mycket saker. Jag förstod det först efter jag börjat rensa ut. Hur mycket bättre jag mådde. Det gick inte att begripa det riktigt innan. Att mina saker ägde mig.

Idag har vi kört sommarens fjärde lass till tippen.
Ett lass fullt med gammalt ruttet myrätet trä och rostigt stängsel, bland annat.

Det låter ju kanske som helt värdelösa ägodelar. Men riktigt så enkelt är det inte. För i detta var nu övergivna projekt att ta farväl av. Detta är det svåraste för mig. Svårast att släppa taget om sådant som jag älskat.
När vi flyttade ut på landet hade jag två visioner. Att odla mina egna grönskaker och att ha höns. Jag ville bli mer och mer självförsörjande. Jag älskade att odla. Älskade att arbeta med händerna, jorden under naglarna… Och naturligtvis se hur det växte det jag sått.
Jag älskade att ha höns också. Att kunna plocka färska ägg. Att i gengäld bjuda hönsen på matrester och ogräs. Se dem må bra. Mest älskade jag när våra hönor sprätte runt fritt på gården. Att se deras olika personligheter. De var så roliga också. Jag gillade att prata med dem. Av dem fick jag alltid enkla svar på svåra frågor.

Nu har vi rivit både hönsgården och köksträdgården. Vi har inte hunnit med och inte orkat. Livet bytte riktning och vi fick inse det.

Så idag har jag lämnat, på tippen sörjt en liten smula. Men också varit stolt så tacksam för allt jag fick uppleva under den tid som var.