Moder-skapandet

admin Uncategorized

Att skapa, låta hjärna spensta lös, testa nya tankar, spinna fritt, ge sig av, släppa hämningarna och förlora kontrollen. Jag måste få det – är en kreativ person. Har alltid varit.

Alltid

Utan tid att skriva och skapa – så är jag inte längre jag.

Men inte är det alltid lätt. Oftast ganska svårt faktiskt.

Och det är något med mina barn som både gör detta superlätt och supersvårt.

På samma gång.

Det lätta är: Att de har det så naturligt i sig. De perspektiven och frågorna som är enkla och självklara. Det blir rent, viktigt och lekfullt. Det finns inget som är så berikande och kreativt sporrande för mig som mina barn.

Men så finns det det andra.

Det svåra är: Att jag är självaste mamman. Som ska ha koll på det andra också. Allt. Som absolut inte alls bara kan sitta där med dem, mitt i nuet  och släppa på hämningarna och spåra ur i min kreativitet. Utan istället ha koll. Koll på att vara en god mor. Ha koll på dagen, tiden planering, maten, vad har vi hemma, vad måste handlas. Har vi rena strumpor i skåpen? Hur mår alla? Vad behöver alla?

Vi har haft en veckas sportlov, jag och barnen. Det har varit underbart. Men mitt skrivbehov är skriande. Som en brist som måste tillgodoses nu. Innan jag blir sjuk.

När jag tänker på hur det var när de var små och jag inte förstod att tillgodose mitt behov så blir jag ledsen. Stackars mig då. Som då inte förstod. Som förnekade, som avstod, den som verkligen var jag – som  trodde att skapandet skulle göra mig galen, att det skulle göra mig till en dålig mor.

Men egentligen var det ju tvärtom. Att bristen gjorde mig sjuk.

Då trodde jag: Att någon annan skulle ge mig skapandet. Att min tid skulle komma – för att någon skulle GE den till mig. Att jag skulle slippa vara hänsynslös. Att jag skulle slippa se mina behov och den som var jag. Men så var det inte. Och det är en befrielse att ha insett detta. Att kunna ta ansvar för det.

Det är som om mitt skapande kräver ett asocialt drag, en viss hänsynslöshet som inte ligger för mig. Särkilt inte som mor.

Jag är inte en särkilt trevlig människa heller. När jag är mitt uppe i skrivande. Frånvarande, lättretlig, ego…

Ikväll åker jag iväg. Trots att det egentligen passar dåligt. Det passar egentligen alltid dåligt at jag åker bort (för jag är nästan alltid hemma). Men jag måste få skriva ostört nu. Hämningslöst!

Det här förstår mina barn idag.

Jag gör det för mig. Det måste var så. För ingen kommer att efterfråga mitt otyglade skapande, det hämningslösa.

(Men kanske berikar det någons liv ett senare skede, det är mycket möjligt at det är så.)

Gemenskapen

admin Författarskapet, Skrivande, Uncategorized, vardagstankar

Känner du dig ensam ibland? Liksom utanför klungan på skolgården, utanför samtalen i fikarummet, utanför alla nyårsfester och sommarfester som visas upp på Instagram. Utesluten? Nä, kanske inte så direkt – bara att det är så svårt att liksom förstå vad som är grejen, hur du ska vara, vad du ska prata om för att vara med, så där på riktigt. Har du svårt att verkligen känna den där varma härliga gemenskapen som du tror att andra verkar leva i?

Att vara tillsammans.

Jag har det. Ofta. Så har det alltid varit. Sedan barndomen. Jag var aldrig bekväm i stora gäng – i lagsporter och dylikt. Jag var så sjukt dålig på det. Såg det som en brist i mig. Ett tecken på att jag var fel. Jag stod ofta utanför och betraktade de andra och det kunde uppfattas som besvärande, för mina föräldrar, för skolan. För mig – så klart – att känna de där signalerna – att hur svårt kan det vara att bara leka med de andra, hoppa in i leken och ta för sig.

Vara normal.

Men hur? Vissa snälla barn hjälpte mig, tog mig i handen och visade mig in i leken … ville ha med mig – och det var underbart. Jag älskade gemenskapen när jag upplevde den. Jag var bra på den ibland  – ge mig hän och ta för mig, samspela.

Så är det fortfarande. Jag älskar gemenskap! Att vara tillsammans, vara en pusselbit i något större. Förlora mig själv. Jag har upplevt sådan stunder flera gånger i mitt liv. Men också att dessa är så tillfälliga –  tar slut, rinner bort, som sand mellan fingrarna när jag greppar för hårt, klamrar mig.

Kanske beror det på mig. Jag tror det. Att det är rädslan för att inte veta var jag är där i en grupp, inte se gränserna mellan mig och en annan människa, det skrämmer mig. Att jag ska tappa min inre kompass, min egen inre ledare och hamna vilse. Då drar jag mig undan, det kan vara provocerande för många, att jag är så och att jag njuter av ensamhet så mycket emellanåt –  men sedan börjar sakna gemenskapen igen och då är det svårt att få tillbaka den plötsligt.

Ja, bland sörjer jag det här. Att det är så här  med mig. Men så läser jag något sant – någon text som går in i djupet av min själv och fyller ut och läker. Till exempel Gunnar Ekelöfs, Jag tror på den ensamma människan. Här ett utdrag:

(…) Hur nå gemenskap?

Fly den övre och yttre vägen:

Det som är boskap i andra är boskap också i dig.

Gå den undre och inre vägen:

Det som är botten i dig är botten också i andra.

Svårt att vänja sig vid sig själv.

Svårt att vänja sig av med sig själv. (…)

 

Tjoho. Det är inte fel på mig. Jag är inte mer ensam än någon annan. För du är ensam om att vara du. Jag är ensam om att vara jag. Och i det finns så mycket  som binder oss samman. Just där i den insikten. Den undre och inre vägen ska jag gå – där botten i dig är botten i mig. Ibland den enda gemenskap som jag kan känna.

Förresten. I december var jag på Kungsbacka bibliotek och framförde min berättelse om hur skrivandet och läsandet räddat mig och varför jag vigt mitt liv åt det. Projektet heter Ordet är ditt och i samband med min resa dit deltog jag även i en podcast  Det är ett långt samtal mellan mig och projektledaren och litteraturvetaren Christina Kall. Om mina böcker, arv, miljö, sorg och glädje. Om lusten att skapa och om att ha ett kall.

Jag lyssnar själv gärna på poddar, på mina ensamma promenader har jag dem som sällskap. Kanske kan jag, min röst och mina ord få bli sällskap din promenad, eller resa. Då möts vi där.

Kram

/Anna

 

https://soundcloud.com/user-319288905/pod-anna-s-mix2?fbclid=IwAR3GLQnvbVy9yyweFmkB1Hbk5xpzdvEqh0OegpgPIdhq97MbUVw4Aq9YcCg

 

Adjö Plåtkråka!

admin Uncategorized

År 2013 skapade jag bloggen Plåtkråka. Min egen emellanåt kreativa skrivstuga eller regelbundna skrivjournal.

Men jag använde den mer och mer sällan och för några dagar sedan bestämde jag mig för att plocka bort den.

Tack kära Plåtkråka för att du funnits där för mig och alltid tagit emot min betraktelser med hull och hår.

Men allt har sin tid.

Och nu ska jag försöka börja skriva lite mer på den här bloggen istället.

 

 

Min pappa

admin Farsdag, Suicidprevention

Jag saknar min pappa ofta. Trots att det var länge sedan han dog och trots att jag har levt utan pappa längre än med pappa.

41 år gammal, var han när han dog – av en sjukdom – en depression han inte överlevde. Pappa tog sitt liv.

Länge var hans död och det sättet han dog på, så fullkomligt obegripligt för mig. Min pappa som var snäll och omtänksam. Engagerad och levnadsglad. Det gick inte ihop med självmordet. Att han hade valt döden framför oss. 

Hur kunde han? Var kärleken till oss inte tillräcklig? Allt gjorde så ont – därför försökte jag att inte tänka på pappa.  

Det funkade under några år tills det blev ohållbart för mig – för jag bar på ett mörker som jag fruktade för mycket. Jag var rädd att att jag skulle göra som pappa.

Det var då jag bestämde mig för försöka förstå och skriva fram mina svar i ljuset. Pappas död är inget obegripligt mysterium för mig idag. Han valde inte döden, men av olika orsaker blev livet för svårt att hantera. En människa är ingen maskin, en människa kan bli sjuk. Ibland i psyket.  Självmordstankar kan vara en följd av depression och depression går att behandla. 

Min pappa tänkte fel när han lämnade oss. Han trodde att vi skulle få det bättre utan honom. Så sorgligt. Men ändå logiskt, för honom då – han visade sin omtänksamhet genom att ta bort sig så att vi skulle slippa den som var sjuk. Så dumt, så fel –  men ändå – inget obegripligt mysterium.

Jag tror så här – för jag har själv varit deprimerad, haft självmordstankar och vet hur sanna tankarna kan bli. Man tänker att man är en börda – samlar på argument för att det är så. Att man är värdelös för att man inte är glad och stark. Det gör så ont. Och man kanske inte ens kan sova eller äta och man bråkar med dem man älskar och hatar sig själv. Och ingenstans ser man någon utväg.

Det finns undersökningar  som visar att självmord i familjen ökar risken för fler självmord. Och att anlagen för att drabbas av psykisk ohälsa är ärftlig. Jag var länge rädd för det – att vara lik min pappa. Att liksom vara dömd. Idag tror jag att det är tvärtom –  att det är ”tack vare” att pappa visade hur man INTE ska göra som jag lärt mig hur jag SKA göra.

Jag vet idag att vi är många som kämpar med livet, dess mörker och ljus. Det är inget konstigt att det inte alltid är lätt. Jag är vaksam på signaler och jag vet att man ibland måste be om hjälp. Jag är heller inte rädd för att prata om mitt mående. Det hjälper mig. Det skyddar mig. 

Och kanske är det lite lättare för att jag är kvinna.

70 procent av alla suicid begås av män. Jag tänker ofta på den traditionella mansroll som försvårade för pappa att söka professionell hjälp. Och en bild av att hans värde som man var beroende av en ständig styrka – att försörja sin familj och uppfattas som framgångsrik. Jag tror också att han var livrädd för att visa känslor och sårbarhet. Att han hade erfarit hur det kunde få fruktansvärda konsekvenser. För det finns faktiskt  människor inte alltid är snälla mot den som allra mest behöver snällhet – utan istället utnyttjar tillfällig svaghet. Det hade nämligen drabbat min pappas pappa. 

Idag är jag inte rädd för att vara lik pappa. För min pappa är inte självmordet. Han var så mycket mer än det. Jag önskar och tror att jag ärvt hans omtänksamhet och hans galna humor. Hans skörhet, på gott och ont.

Pappa fick mig att tro på att saker var möjliga. Att det gick att uppfylla drömmar om man bara jobbade för dem. Min dröm var en egen vindsurfing att segla över havet med. Men det fanns inga i barnstorlek så jag började bygga en egen och han peppade och hjälpte – den sjönk tyvärr och min besvikelse var enorm.

Något år senare hade vinsdsurfingar i barnstorlek kommit ut på marknaden – och jag fick en.

Jag glömmer aldrig känslan – att plötsligt hitta balansen, få vinden i seglet och bara släppa kontrollen och hänge sig åt farten. Mitt i nuet. Full koncentration.

När jag kommit över till andra sidan viken var krafterna slut, armarna var gelé och jag orkade inte ta mig hem igen. Då kom pappa med motorbåten och plockade upp mig ur havet.

Pappa – jag saknar dig så mycket!

Jag önskar så att du hade lyckats bli fri från mörkret. Att du hade fått bra hjälp. För det finns! Det går att byta kurs, styra mot det ljusa och fina och det hoppfulla.

Livet är ju så fullt av det också.

Normalt att bli sjuk i en sjuk värld

admin miljö, Uncategorized

Jag har sträckläst boken Scener ur hjärtat – en bok om utbrända människor på en utbränd planet. Den duckar inte för sanningen utan säger krasst och klart hur det ligger till med psykisk ohälsa och klimatförstöringar. Hur överutnyttjandet av resurser, människor och natur hänger samman. Det är tankar jag burit på länge, en frustration som bott i min kropp under större delen av mitt liv. Det är normalt att bli sjuk i en sjuk värld. Det här är en bok som jag velat skriva. Men nu behöver jag inte – den är redan skriven och den är så bra!

Boken utmanar! Och det ger mig hopp. Vi måste ändra vår livsstil nu! Vi kan inte konsumera och flyga och fara så som vi gör! Vi får inte slösa på våra gemensamma resurser mer! Ingen mår bra på riktigt i detta ojämlika, ohållbara slöseri. 

Och ingen annan kommer att lösa problemet om inte vi tar vårt ansvar. Du och jag!

Vi måste inse att vår konsumtion och våra flygresor är en stöld från kommande generationer, våra barn, deras barn och alla de människor i världen som aldrig någonsin flugit, vars ekologiska fotavtryck på ett helt liv, är mindre än vad en enda flygresa kan bidra med. Dessa människor som drabbas och redan idag dör till följd av klimatförändringar. Men dessa nyheter är inte roliga att läsa ta in. Artiklar om bästa ”Julshoppingen i London” är det däremot. Dessa slår ut det andra. Dränker det. Och det gör en galen och sjuk.

Det finns mycket att göra. Och det måste göras nu. Sluta flyga tillexempel. Den första december tänker jag sluta! Men det kommer att kosta på. Jag vet det. Så kan vi göra det ihop? Vara fler. Hjälpas åt att tillsammans göra det till normalt att inte välja flyget – istället som nu – tvärtom.

Jag köpte boken till Peter på Bokmässan i Göteborg och fick den signerad, inte av författaren Malena Ernman, utan av hennes make och medförfattare Svante och av femtonåriga Greta som också hon är med i boken, liksom hennes syster Beata.

Greta demonstrerar utanför riksdagshuset i protest mot klimatförändringarna. Hon är min idol!

Bokmässan

admin Bokmässan, Författarskapet, Framträdanden, Vi skulle segla runt jorden

Den här bilden tog jag på mig själv för två år sedan. Jag hade debuterat som författare och var på Bokmässan. Som en målbild hade det varit – Bokmässan i Göteborg! Det var dit man skulle när man hade skrivit en bok. Folk utgick från det och jag tänkte så nästan så automatiskt. Det var väl en av alla författarmyter jag trott på. Som författare till I skuggan av ett geni , en bok som varit Skellefteå biblioteks mest utlånade under sommaren 2016, med långa köer till mina föreläsningar på Littfest och Berättarfestivalen. Visst skulle jag bli inbjuden att tala om boken på olika scener, delta i diverse panelsamtal om litteraturens läkande egenskaper, hur man skapar litteratur av verkligheten, hur kreativitet och galenskap kan hänga samman?
Naivt tänkt. För så funkade det inte. Inte alls. Arbetet jag hade framför mig såg helt annorlunda ut. Jag skulle fortsätta kämpa för att få synas och höras, inte för att jag har ett behov av just det, men jag tyckte att min bok förtjänade det.
Utbudet av böcker och budskap är så enormt stort. Det blir som tydligast kanske just på Bokmässan i Göteborg.  I skuggan av ett geni var en knepig bok, den hade inget tydligt budskap och ingen tydlig genre.

Men efter att ha pitchat arrangörer för Norrlandsmonterns program fick jag komma dit och prata om min bok på mässan. Och det var fint.

I år är det andra gången som jag ska till Bokmässan i Göteborg. Nu med bok nummer två. Vi skulle segla runt jorden.
Läget är annorlunda. Jag deltar med boken på fyra olika scener. Det känns så fantastiskt!

Så här ser mitt schema ut:

Fredag 28 september

Bild och text i samspel – processen bakom den grafiska romanen “Vi skulle segla runt jorden”

Hör Anna Sundström Lindmark och Elisabeth Widmark berätta om sin process med text och bild, hur kan man tänka när man jobbar med ett svårt ämne?
13:30-13:50
Scen Seriescenen, A-hallen Monternummer A02:40

Hur går man vidare när en närstående tagit sitt liv?

Anna Sundström Lindmark med serieromanen Vi skulle segla runt jorden, psykologen Jenny Jägerfeld aktuell med Comedy Queen och psykiater Ullakarin Nyberg med boken Suicidprevention i praktiken
17:30-17:50
Scen Psykologiscenen, C-hallen Monternummer C04:32

Lördag 29 september

När en anhörig inte orkar leva

Om tabun kring självmord och psykisk ohälsa. Anna Sundström Lindmarks Vi skulle segla runt jorden är en grafisk roman om en förälder som tar sitt liv och bygger på författarens egen historia. I Karl Modigs Döden är inget skämt tar 19-åriga Josef gradvis åt sig av det fruktansvärda som har hänt hans bror, trots att han hela tiden försöker skämta bort det. I Jenny Jägerfelds Comedy queen vill 12-åriga Sasha, vars mamma tagit livet av sig, bara lyckas få folk att skratta för då kanske det andra, som ligger bakom ögonen och bränner, försvinner.
Moderator: Ullakarin Nyberg
kl 10:00-10:45
Scen H1

Vi skulle segla runt jorden – när en förälder väljer att ta sitt liv

Hör Anna samtala med förläggare Marie Augustsson om hur man går vidare efteråt, om omgivningens reaktioner och varför litteraturen kan hjälpa till att prata om det allra svåraste.
kl 14:40-15:00
Scen Biblioteks & berättarscenen, D-hallen Monternummer D02:01

Läs hela programmet på Bokmässans hemsida

Medvetenheten

admin Uncategorized, vardagstankar

Jag springer ibland.
Och jag väljer den finaste sträckan. Grusvägen längst med Umeälven, mot Baggböle. När jag känner att det räcker så bara vänder jag och springer tillbaka istället för att göra en runda och springa ut på stora vägen.
Ibland gör jag en liten avkrok också upp för en brant trappa som snirklar sig genom den snåriga terrängen. Ja, den är verkligen jättebrant. Jag försöker att springa hela utan att stanna upp. Bara fortsätta fast det är så jobbigt att jag nästan inte står ut. Men jag vill klara det, vill uppleva mjölksyran och när flåset börjar smaka blod. Mitt blod.

Jag peppar mig själv, vet att jag orkar, att jag klarar. Och jag är medveten. Njuter av att min kropp har ett helt eget hjärta som bultar, är en som lever med svett som rinner.
Jag är där med den och njuter av att medvetet röra mig igenom terrängen, svårigheterna och det som ibland är så läskig och ofta gör ont i livet. Jag jobbar med att stå ut. Stå ut. Uthärda. Medvetet. Inte fly in i tanken bara eller sätta på en podd för att distrahera mig bort från min fysiska verklighet.

Hej kropp, vad jag har saknat dig! Jag är glad för att vara i dig.

Jodå jag har kämpat, stretat och klarat av svåra i livet, men ibland har det gått till ungefär så här:
Bita ihop. Bestämma sig. Köra målmedvetenhet och inte medveten närvaro. Känn inte in. Kroppen har mest bara varit något som gör ont av olika skäl. Jag har ofta skämts för att den är där. Att den är ett krångligt bihang till den som är jag. Mitt intellekt.
Jag vet inte riktigt när jag lärde mig tänka bort den. Att fly den, separera mig från min kropp. Min fina, härliga och fullt normala kropp. Som jag hade så svårt att bli vän med. Inte kändes den snygg nog, inte tillräckligt smal och fräsch med sina starka känslor, sina kurvor, hormoner och mens. Allt som liksom var så mycket, men inte fick finnas.
Och övergreppet (jo okej, en våldtäkt faktiskt) jag utsattes för som 18-åring, så klart… Det jag förträngde ända in i kaklet (tack #metoo och alla berättelser som fick mig att vakna inse, byta samman, bli medveten). Mitt (enda) skydd- att det fanns sådant som han inte kunde komma åt. Ingen! För jag var inte kroppen. Nej, oantastlig. Haha! Så smart va? Men också sorgligt. Allt liv (och njutning) man missar i livet, då när man lär sig separera. Sig själv. Missar typ livet, när man inte kan vara i sin hela människokropp.

Nu försöker jag på ett annat vis. Flåsar mig runt längst den vackra älven och fogar samman mig till en helhet. Integrerar mig i henne.

En människa

admin vardagstankar

Slutet eller början? Och svårt att släppa tag om sommarledigheten. Vill nog bara fortsätta såsa fram i blåbärsskogen och lyssna på podcasts.
Inte finns det någon tydlig gräns för sommarslutet. Men den närmaste jag kan hitta är just idag. Åtminstone för mig.

Barnen började skolan idag. På mellanstadiet och högstadiet.
Och att ha barn är att ständigt ha med sig en större och mer detaljerad backspegel. Det tycker i alla fall jag. Jag lever mig in och minns hur det var att vara barn. Går igenom åldrarna igen, som en skugga vid sidan om.
Och en ständigt närvarande kristallkula, som en länk mot framtiden. Hur ska världen utvecklas. Hur ska vi kunna ta hand om den på bästa sätt.

Jag minns så väl, hur det var att börja om efter sommarlovet. Att jag ville få en ny chans. Att bättra mig. Sköta läxorna bättre. Få högre betyg. Sluta glömma gympapåsen. Hålla rummet städat. Sluta vara en mes. Ta mer initiativ. Säga ifrån. Typ sånt.

Absolut inte komma tillbaka till samma gamla vanliga fålla, samma jag som jag varit innan sommaren. Utan vara ny. Få en helt ny chans att forma sin personlighet och kunna växa vidare. Vilt och förutsättningslöst. Jag hatade det stumma och förutsägbara. Och jag hatade när folk trodde att de visste vem jag var. De som inte kände mig, eller trodde att de gjorde det. Att bli dömd på förhand, eller dömd snabbt och slarvigt, på lös bakgrundskunskap, jag hatar det forfarande.

Hatar inte alla det?

Jag undersöker nämligen fortfarande, vem som är jag och allt jag kan vara. Avskyr tanken på att vara fix- och färdigstöpt.
Att vara människa kan istället vara ett mysterium, eller som att skala en lök. Så många lager, så många rum att upptäcka. Det är spännande. Jag tycker att det ska vara så.

Så tänker jag nu när hösten kommer.
Och särskilt nu när valet närmar sig.
När den politiska debatten hårdnar och inget hinner nå in djupet. Kampen om väljare kan skapa ren galenskap hos partierna. Och nu ställs grupper mot varandra som aldrig förr. Inrikesfödda, utrikesfödda, unga, gamla, kvinnor, män. Vem ska gynnas och vem ska missgynnas. Vem ska vinna?

Alltså jag undrar: Är det en tävling mellan oss nu? Har vi inte mer gemensamt? Vi som är människor. Allihopa människor, med just det gemensamt, vår mänsklighet. Kan det inte finnas sådant som gynnar oss alla, att vårda och värna och ta hand om vår mänsklighet och vår gemensamma boplats? Det som binder oss samman. Vår förmåga att samarbeta? Att se de större och högre vinsterna med att göra just det. Och nog kan vi väl ha det ganska bra tillsammans, på den här planeten, om vi försöker se oss själva i varandra. Okej, jag fattar det är valtider nu. Det är så här det brukar vara, även om jag tycker det är är sjukt provocerande.

Men det allra, allra, allra värsta, det som inte går att tåla oavsett valtider eller inte, det är när människor avhumaniseras. Jag vill egentligen bara skrika. När det mest bara handlar om grupper och kvoter och siffror och inte om människor och människors grundläggande rättigheter – att vara just det – människa.

En människa, med alla dessa olika lager och potential att växa och utvecklas. Spännande mysterier att upptäcka, i varandra och oss själva.