Hur jag skrev min berättelse och mitt eget slut

Det förflutna går aldrig att ändra. Så på vilket vis kan en människa påverkas positivt av att konfronteras med en smärtsam historia?

”Varför inte skriva om roliga saker istället för sorgliga?”
”Varför älta gammalt skräp och varför gräva i gamla sår?”
”Varför inte se framåt istället för bakåt?”

Dessa frågor har jag fått och även ställt mig själv. Det har verkat obegripligt att jag varit så besatt av att skriva om det som gjort ont och som ingen annan velat tänka på.

I början visste jag inte vad det handlade om. Det vet jag nu. Att skriva har gjort mig mer rotad i verkligheten. Att se smärtan i ögonen har gett mig makt över den och gjort mig starkare. Att jag fått länka ihop mitt då med mitt nu har varit nödvändigt för att jag ska känna att jag äger hela min berättelse. Först då har jag kunnat blicka framåt och skriva mitt slut. Välja hur jag vill leva vidare.

När jag jobbade med min bok I skuggan av ett geni var fakta och sanning det som intresserade mig. Målet var att min berättelse skulle framträda om jag la ett pussel av korrekt information så att fakta och bevis fick tala. Först efter det adderade jag mina reflektioner och känslor. För mig var det viktigt att hålla isär dessa. Att veta vad som var vad.

Och ja, det var på många vis en sorglig berättelse som framträdde, om farfar, pappa och mig själv, en historia kantad av psykisk sjukdom, självmord och andra tragedier.

Mina egna ord öppnade dessutom en kanal till så mycket minnen som inte hade med huvudberättelsen att göra. Det var spännande att uppleva, men också skrämmande. Om jag vetat innan att detta skulle ske hade jag nog rustat mig bättre. Det kändes som att jag genom att skriva öppnat upp ett inflammerat sår som jag tvivlade på skulle gå läka. Flera gånger ångrade jag att jag grävt och rivit upp, kanske också påverkad av myterna om människor som straffats av Gud på grund av sin skaparkraft och sin nyfikenhet. Prometheus och Pandora. Adam och Eva. Många av mina kvinnliga förebilder i litteraturen hade gått under. Av sitt skapande? Eller av något annat?

Idag, med facit i hand ångrar jag inte något val i min bokprocess. Men jag önskar att jag hade vetat det jag nu vet – att det är normalt att må dåligt i början när man skriver om svåra livserfarenheter och laddade minnen. Psykologiprofessorn James W Pennebaker har forskat och skrivit mycket om det. Vi kan må dåligt i början, det är viktigt att vara medveten om det, men det är övergående. Ett skrivande som undersöker personligt viktiga ämnen, som länkar samman då och nu, tankar och känslor, leder på sikt till förbättrad hälsa – psykiskt och fysiskt. Den vetskapen skulle nog ha gjort mig tryggare i mitt skapande. Och vi behöver trygghet för att läka. Skrivpedagogen Lousie DeSalvo skriver i sin bok Skriv dig ur dina kriser att den som planerar att skriva om trauma bör göra upp en plan för självomsorg innan, med strategier för att ta hand om reaktioner som kan uppstå. När vi har en sådan plan och känner oss trygga, då kan skrivandet fungera verkligt läkande och stärkande. Och då kan vi skriva om vad som helst menar hon.

Detta är en av många orsaker till att jag idag är en del av Write Your Self – för att hjälpa människor att skapa ett sådant tryggt och hållbart skrivande. Så att fler människor kan skriva.

Det var en jobbig skrivprocess jag tog mig igenom, men jag hade en känsla av att skrivandet ändå skulle hjälpa mig genom det svåra. Och så blev det. När min berättelse nått sin kulmen – tragedin om farfar framträdde, min pappas självmord kopplades dit och mina egna anlag för depression synliggjordes – så övergick skrivandet i något mycket konstruktivt. I bearbetning och i drivkraft att finna lust till liv och fortsättning. Skapandet och verkligheten följdes åt och berikade varandra.

Jag ville ge min berättelse ett hoppfullt slut. Hopp åt läsaren och hopp åt mig själv. Samma starka kraft som jag först använde för att öppna upp såren, använde jag sedan för att läka dem.

Trots att den berättelse jag skildrade i I skuggan av ett geni var byggd på fakta och sanning jag inte kunde ändra på, fanns det ändå så mycket i min egen berättelse som jag hade makt över. Sakta började min inställning till det som hänt att förändras. Min inställning till farfar, till pappa och mig själv. Så mycket kärlek och stolthet framträdde. Jag var inte längre rädd för framtiden.

Det tog många år men en dag fanns det där. Det hoppfulla slutet. Det som jag strävat efter att finna i så många år kändes plötsligt självklart och helt naturligt att skriva.