En människa

admin vardagstankar

Slutet eller början? Och svårt att släppa tag om sommarledigheten. Vill nog bara fortsätta såsa fram i blåbärsskogen och lyssna på podcasts.
Inte finns det någon tydlig gräns för sommarslutet. Men den närmaste jag kan hitta är just idag. Åtminstone för mig.

Barnen började skolan idag. På mellanstadiet och högstadiet.
Och att ha barn är att ständigt ha med sig en större och mer detaljerad backspegel. Det tycker i alla fall jag. Jag lever mig in och minns hur det var att vara barn. Går igenom åldrarna igen, som en skugga vid sidan om.
Och en ständigt närvarande kristallkula, som en länk mot framtiden. Hur ska världen utvecklas. Hur ska vi kunna ta hand om den på bästa sätt.

Jag minns så väl, hur det var att börja om efter sommarlovet. Att jag ville få en ny chans. Att bättra mig. Sköta läxorna bättre. Få högre betyg. Sluta glömma gympapåsen. Hålla rummet städat. Sluta vara en mes. Ta mer initiativ. Säga ifrån. Typ sånt.

Absolut inte komma tillbaka till samma gamla vanliga fålla, samma jag som jag varit innan sommaren. Utan vara ny. Få en helt ny chans att forma sin personlighet och kunna växa vidare. Vilt och förutsättningslöst. Jag hatade det stumma och förutsägbara. Och jag hatade när folk trodde att de visste vem jag var. De som inte kände mig, eller trodde att de gjorde det. Att bli dömd på förhand, eller dömd snabbt och slarvigt, på lös bakgrundskunskap, jag hatar det forfarande.

Hatar inte alla det?

Jag undersöker nämligen fortfarande, vem som är jag och allt jag kan vara. Avskyr tanken på att vara fix- och färdigstöpt.
Att vara människa kan istället vara ett mysterium, eller som att skala en lök. Så många lager, så många rum att upptäcka. Det är spännande. Jag tycker att det ska vara så.

Så tänker jag nu när hösten kommer.
Och särskilt nu när valet närmar sig.
När den politiska debatten hårdnar och inget hinner nå in djupet. Kampen om väljare kan skapa ren galenskap hos partierna. Och nu ställs grupper mot varandra som aldrig förr. Inrikesfödda, utrikesfödda, unga, gamla, kvinnor, män. Vem ska gynnas och vem ska missgynnas. Vem ska vinna?

Alltså jag undrar: Är det en tävling mellan oss nu? Har vi inte mer gemensamt? Vi som är människor. Allihopa människor, med just det gemensamt, vår mänsklighet. Kan det inte finnas sådant som gynnar oss alla, att vårda och värna och ta hand om vår mänsklighet och vår gemensamma boplats? Det som binder oss samman. Vår förmåga att samarbeta? Att se de större och högre vinsterna med att göra just det. Och nog kan vi väl ha det ganska bra tillsammans, på den här planeten, om vi försöker se oss själva i varandra. Okej, jag fattar det är valtider nu. Det är så här det brukar vara, även om jag tycker det är är sjukt provocerande.

Men det allra, allra, allra värsta, det som inte går att tåla oavsett valtider eller inte, det är när människor avhumaniseras. Jag vill egentligen bara skrika. När det mest bara handlar om grupper och kvoter och siffror och inte om människor och människors grundläggande rättigheter – att vara just det – människa.

En människa, med alla dessa olika lager och potential att växa och utvecklas. Spännande mysterier att upptäcka, i varandra och oss själva.