Gemenskapen

admin Författarskapet, Skrivande, Uncategorized, vardagstankar

Känner du dig ensam ibland? Liksom utanför klungan på skolgården, utanför samtalen i fikarummet, utanför alla nyårsfester och sommarfester som visas upp på Instagram. Utesluten? Nä, kanske inte så direkt – bara att det är så svårt att liksom förstå vad som är grejen, hur du ska vara, vad du ska prata om för att vara med, så där på riktigt. Har du svårt att verkligen känna den där varma härliga gemenskapen som du tror att andra verkar leva i?

Att vara tillsammans.

Jag har det. Ofta. Så har det alltid varit. Sedan barndomen. Jag var aldrig bekväm i stora gäng – i lagsporter och dylikt. Jag var så sjukt dålig på det. Såg det som en brist i mig. Ett tecken på att jag var fel. Jag stod ofta utanför och betraktade de andra och det kunde uppfattas som besvärande, för mina föräldrar, för skolan. För mig – så klart – att känna de där signalerna – att hur svårt kan det vara att bara leka med de andra, hoppa in i leken och ta för sig.

Vara normal.

Men hur? Vissa snälla barn hjälpte mig, tog mig i handen och visade mig in i leken … ville ha med mig – och det var underbart. Jag älskade gemenskapen när jag upplevde den. Jag var bra på den ibland  – ge mig hän och ta för mig, samspela.

Så är det fortfarande. Jag älskar gemenskap! Att vara tillsammans, vara en pusselbit i något större. Förlora mig själv. Jag har upplevt sådan stunder flera gånger i mitt liv. Men också att dessa är så tillfälliga –  tar slut, rinner bort, som sand mellan fingrarna när jag greppar för hårt, klamrar mig.

Kanske beror det på mig. Jag tror det. Att det är rädslan för att inte veta var jag är där i en grupp, inte se gränserna mellan mig och en annan människa, det skrämmer mig. Att jag ska tappa min inre kompass, min egen inre ledare och hamna vilse. Då drar jag mig undan, det kan vara provocerande för många, att jag är så och att jag njuter av ensamhet så mycket emellanåt –  men sedan börjar sakna gemenskapen igen och då är det svårt att få tillbaka den plötsligt.

Ja, bland sörjer jag det här. Att det är så här  med mig. Men så läser jag något sant – någon text som går in i djupet av min själv och fyller ut och läker. Till exempel Gunnar Ekelöfs, Jag tror på den ensamma människan. Här ett utdrag:

(…) Hur nå gemenskap?

Fly den övre och yttre vägen:

Det som är boskap i andra är boskap också i dig.

Gå den undre och inre vägen:

Det som är botten i dig är botten också i andra.

Svårt att vänja sig vid sig själv.

Svårt att vänja sig av med sig själv. (…)

 

Tjoho. Det är inte fel på mig. Jag är inte mer ensam än någon annan. För du är ensam om att vara du. Jag är ensam om att vara jag. Och i det finns så mycket  som binder oss samman. Just där i den insikten. Den undre och inre vägen ska jag gå – där botten i dig är botten i mig. Ibland den enda gemenskap som jag kan känna.

Förresten. I december var jag på Kungsbacka bibliotek och framförde min berättelse om hur skrivandet och läsandet räddat mig och varför jag vigt mitt liv åt det. Projektet heter Ordet är ditt och i samband med min resa dit deltog jag även i en podcast  Det är ett långt samtal mellan mig och projektledaren och litteraturvetaren Christina Kall. Om mina böcker, arv, miljö, sorg och glädje. Om lusten att skapa och om att ha ett kall.

Jag lyssnar själv gärna på poddar, på mina ensamma promenader har jag dem som sällskap. Kanske kan jag, min röst och mina ord få bli sällskap din promenad, eller resa. Då möts vi där.

Kram

/Anna

 

https://soundcloud.com/user-319288905/pod-anna-s-mix2?fbclid=IwAR3GLQnvbVy9yyweFmkB1Hbk5xpzdvEqh0OegpgPIdhq97MbUVw4Aq9YcCg