Gränserna

admin Semester

Horisonten som en svag aning, en suddig gräns. Och så hettan som vilar över axlarna och svett som kliar. Sand mellan tårna och det är nu man borde bada, tänker jag. Doppa hela kroppen här och simma ut i Norra Kvarken.
Jag har aldrig ångrat ett bad.

Fast jag älskar kanske inte att bada. Dock älskar att ha badat. Och min karaktär har alltid varit god, jo faktiskt har den varit god. Är god ofta. Jag genomför det jag bestämt mig för. Tycker om att göra mig själv nöjd.

Men icke nu. Det tycks liksom inte räcka för mig längre. Jag behöver mer, mer hetta, ett ljummare hav än det jag har in på knuten. Jag behöver strandnära bastu.
Vattnet är för grunt här. Kanske behöver jag chockas. Inte förfrysa vaderna sakta…

Du är en badkruka, ropar barnen. Det stämmer.
Hoppas det inte går i arv säger de. Och badar.

Det har inte alltid varit så här med mig, berättar jag för dem. Ropar ut i havet. En gång i tiden var också jag en vilde i vågorna.

Johodu, du har alltid varit en fegis, säger de, retsamt.

Vi alla har rätt. För det slutgiltiga hände när de kom, när barnen kom. Efter första förlossningen, så tror jag att det var. Som om det knöt sig. Vaksamheten kom.
Efter det att jag fick barn det var då som mina gränser för smärta och onödigt obehag blev allt snävare ritade runt mig och min kropp. Min kropp ville inte ta risker, den hade mer än nog redan med det den måste utföra.
Jag som tidigare kunde glömma bort kroppen innan, skjuta upp mat och sömn. Inget av detta kan jag längre. Kanske är det bra…
Att gränser gör mig gott det är något som jag lärt mig det senaste året.

Frågan är bara var de ska dras.

När jag tänker tillbaka… det blev ju så gränslöst när jag blev mor. Kroppens gränser integriteten som upphörde först gentemot samhället och sjukvården och sedan naturligvis barnet. En kropp som tidigare också varit ganska tillgänglig, blev plötsligt som en allmän plats.

Jag behöver få den tillbaka. Jag måste återerövra den, tänker jag.

Mina barn är så stora nu, men kroppen minns hur det var, att pusha sig tänja ut sig för att räcka till, att lämna sina egna gränser.
Det är som att min kropp vande sig vid att inte känna efter.
Nu måste gränserna ritas om och återupptäckas.

Det är helt okej.

Så jag säger nej till bad fast jag vet att jag skulle må bra av ett. Vet inte hur det skulle gå till. Hur jag skulle förmå mig till det.

Vandrar åter…
tillbaka mot stranden.