Medvetenheten

admin Uncategorized, vardagstankar

Jag springer ibland.
Och jag väljer den finaste sträckan. Grusvägen längst med Umeälven, mot Baggböle. När jag känner att det räcker så bara vänder jag och springer tillbaka istället för att göra en runda och springa ut på stora vägen.
Ibland gör jag en liten avkrok också upp för en brant trappa som snirklar sig genom den snåriga terrängen. Ja, den är verkligen jättebrant. Jag försöker att springa hela utan att stanna upp. Bara fortsätta fast det är så jobbigt att jag nästan inte står ut. Men jag vill klara det, vill uppleva mjölksyran och när flåset börjar smaka blod. Mitt blod.

Jag peppar mig själv, vet att jag orkar, att jag klarar. Och jag är medveten. Njuter av att min kropp har ett helt eget hjärta som bultar, är en som lever med svett som rinner.
Jag är där med den och njuter av att medvetet röra mig igenom terrängen, svårigheterna och det som ibland är så läskig och ofta gör ont i livet. Jag jobbar med att stå ut. Stå ut. Uthärda. Medvetet. Inte fly in i tanken bara eller sätta på en podd för att distrahera mig bort från min fysiska verklighet.

Hej kropp, vad jag har saknat dig! Jag är glad för att vara i dig.

Jodå jag har kämpat, stretat och klarat av svåra i livet, men ibland har det gått till ungefär så här:
Bita ihop. Bestämma sig. Köra målmedvetenhet och inte medveten närvaro. Känn inte in. Kroppen har mest bara varit något som gör ont av olika skäl. Jag har ofta skämts för att den är där. Att den är ett krångligt bihang till den som är jag. Mitt intellekt.
Jag vet inte riktigt när jag lärde mig tänka bort den. Att fly den, separera mig från min kropp. Min fina, härliga och fullt normala kropp. Som jag hade så svårt att bli vän med. Inte kändes den snygg nog, inte tillräckligt smal och fräsch med sina starka känslor, sina kurvor, hormoner och mens. Allt som liksom var så mycket, men inte fick finnas.
Och övergreppet (jo okej, en våldtäkt faktiskt) jag utsattes för som 18-åring, så klart… Det jag förträngde ända in i kaklet (tack #metoo och alla berättelser som fick mig att vakna inse, byta samman, bli medveten). Mitt (enda) skydd- att det fanns sådant som han inte kunde komma åt. Ingen! För jag var inte kroppen. Nej, oantastlig. Haha! Så smart va? Men också sorgligt. Allt liv (och njutning) man missar i livet, då när man lär sig separera. Sig själv. Missar typ livet, när man inte kan vara i sin hela människokropp.

Nu försöker jag på ett annat vis. Flåsar mig runt längst den vackra älven och fogar samman mig till en helhet. Integrerar mig i henne.