Min pappa

admin Farsdag, Suicidprevention

Jag saknar min pappa ofta. Trots att det var länge sedan han dog och trots att jag har levt utan pappa längre än med pappa.

41 år gammal, var han när han dog – av en sjukdom – en depression han inte överlevde. Pappa tog sitt liv.

Länge var hans död och det sättet han dog på, så fullkomligt obegripligt för mig. Min pappa som var snäll och omtänksam. Engagerad och levnadsglad. Det gick inte ihop med självmordet. Att han hade valt döden framför oss. 

Hur kunde han? Var kärleken till oss inte tillräcklig? Allt gjorde så ont – därför försökte jag att inte tänka på pappa.  

Det funkade under några år tills det blev ohållbart för mig – för jag bar på ett mörker som jag fruktade för mycket. Jag var rädd att att jag skulle göra som pappa.

Det var då jag bestämde mig för försöka förstå och skriva fram mina svar i ljuset. Pappas död är inget obegripligt mysterium för mig idag. Han valde inte döden, men av olika orsaker blev livet för svårt att hantera. En människa är ingen maskin, en människa kan bli sjuk. Ibland i psyket.  Självmordstankar kan vara en följd av depression och depression går att behandla. 

Min pappa tänkte fel när han lämnade oss. Han trodde att vi skulle få det bättre utan honom. Så sorgligt. Men ändå logiskt, för honom då – han visade sin omtänksamhet genom att ta bort sig så att vi skulle slippa den som var sjuk. Så dumt, så fel –  men ändå – inget obegripligt mysterium.

Jag tror så här – för jag har själv varit deprimerad, haft självmordstankar och vet hur sanna tankarna kan bli. Man tänker att man är en börda – samlar på argument för att det är så. Att man är värdelös för att man inte är glad och stark. Det gör så ont. Och man kanske inte ens kan sova eller äta och man bråkar med dem man älskar och hatar sig själv. Och ingenstans ser man någon utväg.

Det finns undersökningar  som visar att självmord i familjen ökar risken för fler självmord. Och att anlagen för att drabbas av psykisk ohälsa är ärftlig. Jag var länge rädd för det – att vara lik min pappa. Att liksom vara dömd. Idag tror jag att det är tvärtom –  att det är ”tack vare” att pappa visade hur man INTE ska göra som jag lärt mig hur jag SKA göra.

Jag vet idag att vi är många som kämpar med livet, dess mörker och ljus. Det är inget konstigt att det inte alltid är lätt. Jag är vaksam på signaler och jag vet att man ibland måste be om hjälp. Jag är heller inte rädd för att prata om mitt mående. Det hjälper mig. Det skyddar mig. 

Och kanske är det lite lättare för att jag är kvinna.

70 procent av alla suicid begås av män. Jag tänker ofta på den traditionella mansroll som försvårade för pappa att söka professionell hjälp. Och en bild av att hans värde som man var beroende av en ständig styrka – att försörja sin familj och uppfattas som framgångsrik. Jag tror också att han var livrädd för att visa känslor och sårbarhet. Att han hade erfarit hur det kunde få fruktansvärda konsekvenser. För det finns faktiskt  människor inte alltid är snälla mot den som allra mest behöver snällhet – utan istället utnyttjar tillfällig svaghet. Det hade nämligen drabbat min pappas pappa. 

Idag är jag inte rädd för att vara lik pappa. För min pappa är inte självmordet. Han var så mycket mer än det. Jag önskar och tror att jag ärvt hans omtänksamhet och hans galna humor. Hans skörhet, på gott och ont.

Pappa fick mig att tro på att saker var möjliga. Att det gick att uppfylla drömmar om man bara jobbade för dem. Min dröm var en egen vindsurfing att segla över havet med. Men det fanns inga i barnstorlek så jag började bygga en egen och han peppade och hjälpte – den sjönk tyvärr och min besvikelse var enorm.

Något år senare hade vinsdsurfingar i barnstorlek kommit ut på marknaden – och jag fick en.

Jag glömmer aldrig känslan – att plötsligt hitta balansen, få vinden i seglet och bara släppa kontrollen och hänge sig åt farten. Mitt i nuet. Full koncentration.

När jag kommit över till andra sidan viken var krafterna slut, armarna var gelé och jag orkade inte ta mig hem igen. Då kom pappa med motorbåten och plockade upp mig ur havet.

Pappa – jag saknar dig så mycket!

Jag önskar så att du hade lyckats bli fri från mörkret. Att du hade fått bra hjälp. För det finns! Det går att byta kurs, styra mot det ljusa och fina och det hoppfulla.

Livet är ju så fullt av det också.