Moder-skapandet

admin Uncategorized

Att skapa, låta hjärna spensta lös, testa nya tankar, spinna fritt, ge sig av, släppa hämningarna och förlora kontrollen. Jag måste få det – är en kreativ person. Har alltid varit.

Alltid

Utan tid att skriva och skapa – så är jag inte längre jag.

Men inte är det alltid lätt. Oftast ganska svårt faktiskt.

Och det är något med mina barn som både gör detta superlätt och supersvårt.

På samma gång.

Det lätta är: Att de har det så naturligt i sig. De perspektiven och frågorna som är enkla och självklara. Det blir rent, viktigt och lekfullt. Det finns inget som är så berikande och kreativt sporrande för mig som mina barn.

Men så finns det det andra.

Det svåra är: Att jag är självaste mamman. Som ska ha koll på det andra också. Allt. Som absolut inte alls bara kan sitta där med dem, mitt i nuet  och släppa på hämningarna och spåra ur i min kreativitet. Utan istället ha koll. Koll på att vara en god mor. Ha koll på dagen, tiden planering, maten, vad har vi hemma, vad måste handlas. Har vi rena strumpor i skåpen? Hur mår alla? Vad behöver alla?

Vi har haft en veckas sportlov, jag och barnen. Det har varit underbart. Men mitt skrivbehov är skriande. Som en brist som måste tillgodoses nu. Innan jag blir sjuk.

När jag tänker på hur det var när de var små och jag inte förstod att tillgodose mitt behov så blir jag ledsen. Stackars mig då. Som då inte förstod. Som förnekade, som avstod, den som verkligen var jag – som  trodde att skapandet skulle göra mig galen, att det skulle göra mig till en dålig mor.

Men egentligen var det ju tvärtom. Att bristen gjorde mig sjuk.

Då trodde jag: Att någon annan skulle ge mig skapandet. Att min tid skulle komma – för att någon skulle GE den till mig. Att jag skulle slippa vara hänsynslös. Att jag skulle slippa se mina behov och den som var jag. Men så var det inte. Och det är en befrielse att ha insett detta. Att kunna ta ansvar för det.

Det är som om mitt skapande kräver ett asocialt drag, en viss hänsynslöshet som inte ligger för mig. Särkilt inte som mor.

Jag är inte en särkilt trevlig människa heller. När jag är mitt uppe i skrivande. Frånvarande, lättretlig, ego…

Ikväll åker jag iväg. Trots att det egentligen passar dåligt. Det passar egentligen alltid dåligt at jag åker bort (för jag är nästan alltid hemma). Men jag måste få skriva ostört nu. Hämningslöst!

Det här förstår mina barn idag.

Jag gör det för mig. Det måste var så. För ingen kommer att efterfråga mitt otyglade skapande, det hämningslösa.

(Men kanske berikar det någons liv ett senare skede, det är mycket möjligt at det är så.)