Maj väntar på oss

admin Uncategorized

Maj väntar med färsk mandelpotatis och späda rädisor. Med kokkaffe – påtår, tretår i bräckliga koppar med guldkant. Maj fick som aldrig nog av kaffe. 

Att komma hem till Maj på våren var en fest ett överflöd av liv, djuren och deras nya ungar kattungarna, hundvalparna, lammungarna, kalvarna och deras tjocka sträva tungor. 

Och doften, den fräna stickande, så mycket nästan outhärdlig för ett barns känsliga nos, men man vande sig åtminstone om man älskade djuren så mycket som jag.

I vår värd var hon inte bara Maj, hon kallades Mostermaj. Jag trodde att hon hette så. Men det var inte min moster, det var mammas. Hon bodde på ett litet jordbruk utanför Vindeln. Efter besöken hos Mostermaj var snoret svart som tjära av dammet man andats in på höskullen, impregnerad av djur, blöt på tröjan var man av kodregel och kanske hade någon gråhundsvalp kissat i ens knä mitt i goset.

Det var besöken hos Mostermaj som också ledde till att jag blev vegetarian. För trots att jag älskade mat, smaken av köttbullar så älskade jag de levande djuren mer. När flådda djurkroppar hängde och droppade av blod inne i vårt garage, så blev det ju tydligt hur allt hängde samman, det var Mostemajs kor. De kunde jag inte sätta gaffeln i, tugga och svälja ner. Inte heller de anonyma hamburgarna heller. Särskilt inte dem. En vag känsla av att nej det kunde inte vara rätt att behandla livet så. Och så har det fortsatt.

Fast visst kan det uppfattas som konstigt för andra obekvämt kanske eller komiskt, ja löjligt. Som när jag jobbade på tidningen Mellanbygden och då efter måndagarnas intervju med närpolisen – inte bara rapporterade om viltolyckorna, ja för det var ofta viltolyckor – utan också om huruvida renen – för det var ofta renar som blev påkörda (fast de är väl inte vilt?). Att de dog. ”Renen dog”, så skrev jag i slutet av notisen, för det var intressant för mig, men tydligen inte för alla.

Sedan sa jag upp mig från tidningen, inte för det där med renarna utan för att det var för mycket som jag inte förstod, varför det skulle vara lika mycket artikar från Ånäset som Robertsfors och varför vi ens behövde ortsbestämma allt, och sätta gränser så. Men mest var det för att jag skrev på en bok som behövde omsorg och fokus, och kreativiteten är ju så skör ibland men också så viktig som livet, som det spirande fröet som kämpar sig fram under snötäcket. Och jag bar på en berättelse inom mig som behövde komma ut. Som ett vårskrik låg den där och trängde och bökade. Mitt vårskrik – Jag måste skrika annars spricker jag, som Ronja Rövardotter sa.

Nu krattar vi bort fjolårslöven så att de inte ligger där som ett lock likt gamla ohållbara mönster likat unkna konventioner som hotar kväva det spirande. Vi eldar upp gamla trista spelplaner och de förutsägbara berättelserna där några alltid vinner medan andra förlorar, vissa härskar och andra lyder enkom av orsaken att så har det varit i alla tider. Men normer och berättelser är ju uppfunna av oss människor och går därför helt bra att ändra på. Det går bra att skapa helt nya, nya berättelser med nya slut.

Men Maj hon väntar på oss!

Hon vet att vi kommer innan gryningen. För så har det varit i flera tusen år. Ända sedan Babylonierna införde en kalender i vilken tiden indelas i år, månader och veckor. Allt detta baserat på de stora himlakropparnas rörelsemönster. Jodå, det finns vissa regler och mönster som är svårare att ändra på. Makter som vi människor inte kan råda över. Som dessa jättars rörelser på himlavalvet. Och att vi är fullständigt beroende av vår moder jord och att hon är frisk och väl omhändertagen. För vi är ju beroende av hennes fruktsamhet. 

Jo nog finns det regler, mönster och kedjor som vi måste finna oss i.

Och också det faktum att vi har en begränsad tid i detta liv.

Nu föds en, nu dör en. Nu föds en, nu dör en. Och det är sant, någonstans på jordklotet händer det alltid, nu och nu och nu.  Vi föds och vi dör. 

För ca 14 år sedan dog Mostermaj. Och för tre år sedan var det min mormors tur att släppa taget om livet, hon hade svårt för det, att släppa taget, segade sig fram Skellefteås broarna runt – trots halvsidesförlamning och svår demens, vägrade dö. Jag tänkte på den där droppen i Karin Boyes dikt, Ja visst gör det ont, droppen som hänger som tvekar och skälver innan den tillslut måste släppa och falla. Ge sig hän åt de större krafterna.

95 år var hon när hon liksom klarade av det, att dö. Hennes kista var full av skogsblommor, skogsstjärna, linnea, blåbärsris, och till och med en hjortronblomma, jag hade arrangerat en bukett med maskrosor – det som i vissas ögon skulle kallas ogräs. Det kändes symboliskt. Mormor var den mest fördomsfria människan jag känt, hon älskade mångfald och hon skulle älskat alla blommor på kistan. Och på begravningen spelades Rid över skog från Ronja Rövardotter filmen, det var min önskan. Det var som ett soundtrack över vårt liv, det jag fostrats till att älska och söka kraft i. Skogen. Den som fått möta mina starkaste känslor – den enda famn tillräckligt stor för rymma min sorg och ångest när de är som starkast. Trädens kronor som vaggar vyssjar och tröstar. Lika fördomsfria som mormor. Och då går ju det onda över.

Man kan som nästan höra det nerifrån och upp hur tjälen sipprar ur jorden, liksom kvittrandet och skriken i trädkronorna, hungern från de nyckläkta. Gryningen påbörjas tidigt. Tidigare och tidigare blir det tills allt bara är ett stort ljusbad från morgon till kväll. Allt så intensivt levande ibland att det ibland är svårt att orka hålla tempot. Det är okej. Helt okej att inte orka alla dagar. Känna nakenheten, skammen, i att synas. Att vilja gömma sig från ljuset. Solen som också lyser på sprickorna. De smutsiga rutorna, det mänskliga, dammet som dansar och glittrar.

Jämte kraften vilar tvekan. Och det är som det ska. 

Karin Boye har skrivit en av de vackraste dikterna:

Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka

Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern. Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer 

och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller. Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider – tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad, svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra – svårt att vilja stanna 

och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper, brister som i jubel trädets knoppar,

då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar,

glömmer att de skrämdes för det nya, glömmer att de ängslades för färden –

känner en sekund sin största trygghet, 

vilar i den tillit som skapar världen.

Kanske känner du hur alla vårkänslor ligger där inom dig och tränger och bökar och vill formas och komma ut. Och kanske har ni sett filmen om Ronja Rövardotter och tänker att det där med vårskrik är jag sugen på.

Så jag tänkte att vi kan avslutar med ett vårskrik. Ok? På min signal skriker vi som vill, högt eller lågt. Men när jag signalerar så slutar vi så att det inte blir så himla skrikigt. Ok? Beredda?

AAAAAAAAAAAIIIIIIIIIIIIIIIIIIAAAAAAAAAAOOOOOOOOOO

Den här texten var från början ett tal som jag höll på Valborg i Robertsfors 2019. Fotot är taget när jag gosar med Mortermajs lamunge