Om konsten att fånga ett oläkt trauma
Det var ett brott i tidslinjen. Ett trauma. En händelse som kom att förändra allt på ett vis jag inte kunde förstå. Jag ville inte. Jag ville bara fortsätta leva mitt liv som innan.
Jag ville också reparera. Jag ville göra rätt. Jag försökte. Gå i terapi. Tala med människor om det som hänt. Men det var som om orden inte fanns i mitt talspråk. De blev aldrig förankrade i kroppen utan var bara prat och ord. Ord som jag använde, som lät sanna och rimliga.
Det jag gjorde var att använda ord som jag trodde att andra människor skulle förstå eftersom att jag ansåg att det viktigaste var att bli förstådd. Jag använde en korrekt meningsbyggnad och ett narrativ som var begripligt. Det var kanske något jag hade lärt mig och var en erfaren journalist. Och det blev som om jag hittade på en kvinna som jag skulle kunna vara. Någon som varit med om någon svår händelse. Den kvinnan kunde få sympatier och var normal och kunde få fortsätta vara med i gänget.
Motsatsen kändes förstås otänkbar och inte värd att riskera.
Problemet var att orden inte skapade någon kontakt. De var så tryggt tillrättalagda att de ledde mig bort från mig själv. Mitt tal bröt alltså kontakten med mig själv.
Och traumat fortsatte att vara oläkt.
Kanske tycker du att jag borde berätta vad det var som hände? Men jag kan inte det. Inte nu.
Det var år 2006 och jag visste redan då att jag skulle skriva om det.
Jag provade många gånger. Det jobbiga var att mitt skrivande förde mig in i en loop. Som om en centrifug satte fart inne i mitt huvud. Ett ältande som triggades gång på gång. Varje gång jag skrev så slungades jag tillbaka till samma onda slutsats, samma mörka ställe. Samma avsky och samma hat. Samma sorg och samma kraftlöshet. Samma onda cirkel som började och slutade på samma ställe. Jag orkade inte med det. Den förutsägbara loopen. Att aldrig komma vidare och aldrig komma ur cirkeln. Jag kunde inte skriva mig ur den.
Och traumat fortsatte att vara oläkt.
Trauma är ett brott i tidslinjen. Oplanerat till sin natur. Är det kanske därför som läkningsprocessen blir så krånglig. Det är svårt att leva med en centrifug i huvudet så jag byggde murar och väggar. Runt centrifugen. Jag försökte isolera och hålla bruset ute. Men jag började också att känna mig som ett fuskbygge, där mitt trauma var placerat i ett centralt rum som jag samtidigt försökte hålla separerat från resten.
Men det är svårt att separera livet från sig själv och sig själv från livet. Och livet är fullt av triggers och de kunde dyka upp ibland och bara slunga mig tillbaka in i centrifugen.
Jag försökte skriva. Försökte verkligen. Men nej. Varje gång jag närmade mig händelsen, så hamnade jag i loopen. Så jag slutade tro att det skulle gå.
Traumat fortsatte att vara oläkt.
I slutet på 2021 så började krafterna att ta slut. Hjärnan stängde av. Jag tänkte inte på händelsen längre men kände mig allt oftare som ett fuskbygge. När skulle det rasa?
Jag behövde ta tag i det. Gräva upp det med rötterna. Så tänkte jag. Som vore det kvickrot som spred sig. Men det hade gått så många år och jag visste knappt längre var mitt trauma höll hus.
Ett trauma är aldrig isolerat till en händelse. Allt hänger samman. På något vis. När fuskbygget som var jag började krackelera fick jag göra en neuropsykiatrisk utredning som resulterade i två diagnoser - ADD och autism. Det var då jag äntligen fann nyckeln till den berättelse som jag behövde skriva.
Det jag förstod var hur jag hela livet hade försökt förstå och anpassa mig till samhällets alla osynliga regler. Hur jag för att passa in hade filat bort och maskerat så många delar av mig, att jag knappt längre visste vem jag blivit. Att min vilja att bli förstådd av andra ofta hade gått före min egen förståelse av mig själv, så till den grad att jag förbjudit mig själv att använda språket på det sätt som föll sig naturligt för mig - mitt autistiska modersmål.
Istället för att uttrycka mig, hade jag använt språket som ett skal runt mig själv. När jag insåg detta kunde jag börja skriva den berättelse som jag ville. Den som kunde ta mig ut ur loopen. Den berättelse som skulle hjälpa mig att läka.
Det första jag gjorde var att inte använda de gamla orden. De tillrättalagda. De som lät så rätt men ändå var fel.
“Skriv inte bra! Skriv inte rätt. Skriv inte fint. Skriv sant! Det gör inget om ingen annan förstår, bara du själv gör det”, så sa jag till mig själv.
Att skriva läkande är en egen kreativ akt - det gäller att vara påhittig. Plötsligt förstod jag hur jag kunde rikta mina egna ord som en värmelampa mot det frusna i mig och komma åt det allra sköraste och mjukaste.
Jag kände inte mitt trauma längre, men jag kunde känna mig fram. Liksom i mörkret.
”Gå dit det bränns”, sa jag åt mig själv.
Så kunde jag söka mig genom lagren, låta det smälta långsamt och jag tänker att jag ökade min tolerans för det allra svåraste - den där händelsen. Precis som att träna en muskel så tränade jag mig i att hålla för mer och mer obehag.
En dag i veckan tränade jag muskeln. Kände mig fram i mörkret, följde gnistorna och gick närmare det ondaste. Jag tog många pauser. Rörde på kroppen. Tog promenader för att smälta det jag skrivit.
Vad var det jag höll på med? Jo det hände förstås att jag tvekade. Var detta normalt? Var det så här man läkte? Är det så här som en författare gör? Men innerst inne visste jag precis. Jo, det är så här jag gör. Jag hade allt inom mig. Jag skulle bara nysta. Det var en trasslig tråd som som förde mig till oväntade platser. Jag jobbade regelbundet. En dag varje vecka.
Efter nio månader var jag framme vid själva händelsen. Jag blundade när jag skrev den. Jag grät när jag skrev den. Det gjorde så ont. Så fruktansvärt. Jag tog promenader. Jag skrev mycket lite.
Det gjorde så ont. Men jag kände mig stolt och mäktig. Jag hade liksom fångat smärtan nu. Hägnat in den i en text. Den energi som rört sig så okontrollerat i min kropp under alla år var nu liksom samlad.
Vissa typer av konflikter har alltid triggat mig. Vissa saker som människor sagt har liksom ständigt fört mig in i centrifugen. En dag märkte jag hur jag inte längre triggades av ett sådant samtal. Vilken frihet det var.
Ska vi bli brevänner, fast online?
Ungefär en gång i månaden så skriver jag om det jag har på hjärtat. Det brukar handla om kreativitet i allmänhet och skrivandet i synnerhet.