När jag släppte ut mina sorgekor ur ladugårdsmörkret

På bilden är mitt 19-åriga jag. Hon som just varit med om en fruktansvärd förlust. Som inte kunde få orden att verkligen stämma med det som fanns inom henne. Hon som rakade av allt hår för att ingen skulle känna igen henne. Att ingen skulle tro att hon var den som hon varit innan.

När jag var 19 år gammal så dog min pappa mycket plötsligt och jag visste inte vad jag skulle göra med min stora sorg. Överallt fanns den men särskilt härjade den i bröstkorgen. Som en flock kor i en mörk och illaluktande lagård, blev den. Den syntes inte utåt men sparkade och råmade i mig hela tiden. Allt jag längtade efter var att hitta en plats som var så stor och trygg att den kunde rymma min sorg för det var så hemskt tungt att hålla den inom mig.

Men var fanns den platsen? Var kunde jag släppa ut mina sorgekor? Ansvarsfull och väluppfostrad som jag var så var jag ju förstås noga med att min sorg inte skulle gå ut över någon annan.

Men ibland blev det bara för mycket. Som när folk pratade om sina pappor. Då kände jag mig så himla avundsjuk. Men så tänkte jag att det var fel att känna så. Jag borde väl vara glad för andras skull. För att hålla undan min fula känsla från andra så gick jag in på toa. För på toan får man väl se ut hur som helst, tänkte jag. Men där kunde man ju inte sitta hela livet.

Så ibland gläntade jag faktiskt ändå lite på min lagårdsdörr och berättade att min pappa var död. Det lät alltid så stelt när jag sa det. Liksom kantigt och felkalibrerat. Blickarna vändes mot mig och kanske var de helt vänliga, men det hann jag ju aldrig upptäcka för min skam över att sticka ut gav mig en känsla av att ha sagt något opassande. Särskilt när tårarna kom. De påminde mig om när jag var liten och råkat kräkas på en finmatta hos min dagmamma. Det hade varit opassande. Så klart hade jag bett om ursäkt.

Jag bad om ursäkt för att jag grät också. Men det blev liksom ett sätt att stänga till dörren. Och jag fortsatte gå runt med min sorg inom mig som vore den en kronisk magsjuka.

Ibland slukade lagårdsmörkret mig.  Då höll jag mig hemma, liksom för att inte smitta. Ibland blev allt så tungt att jag inte kunde resa mig ur sängen eller koncentrera mig på mina studier eller mitt arbete. Vad var det för fel egentligen? Så tänkte jag ofta.

Nej Anna det var inte fel på dig. Det vet jag nu. Sorg är en helt frisk reaktion, men det var tystnaden som gjorde dig sjuk. Att du inte kunde uttrycka det du bar inom dig för att du trodde det var fel. År efter år, levde du vidare med dina sorgekor i bröstet. Det gick. Men priset var högt för när du stängde in all sorg så stängde du också glädjen ute.

När pappa hade varit död i nästan 20 år så fick jag äntligen hjälp. Det var under en kurs i sorgbearbetning som jag äntligen lyckades lirka upp låset till lagårdsdörren. Det gjorde ont att möta blickarna på de stackars försummade sorgekorna som försökt göra sig förstådda så länge. De ville komma ut.

Orden, kantiga som de var, men ändå,  mina, mitt uttryck. Jag skrev ett brev till pappa där jag formulerade alla mina känslor. Jag släppte ut mina sorgekor i friheten. Så många tårar det blev. Men ingen kom alls till skada. Inte alls.

Och sedan kom glädjen tillbaka.