En drömmare med öppna ögon.
Fötterna på jorden och fingertopparna i kosmos.
Dras till paradoxerna och kontrasterna.
Vet inte varför men så har det alltid varit.
Jag heter Anna Maria Helena Sundström Lindmark. Men vi krånglar inte till det - Anna är bra. Jag värdesätter enkelhet. Och att skriva. För att det är enkelt. Penna, papper. Det räcker oftast så.
Det är billigt men ändå så kraftfullt!
Jag är en skrivande och läsande person. Förstår världen och mig själv bättre så. Hela livet har det handlat om berättelser, nedskrivna eller muntligt framförda.
Jag jobbade som journalist i många år och ville förändra världen med mitt skrivande. Eller åtminstone förstå den bättre och hjälpa andra att förstå mer av den.
Jag älskade mitt jobb när tiden fanns till att göra långsamma och djuplodande reportage. Intervjuer var det bästa. Att lyssna noga på människors berättelser. Deras liv, deras tankar och känslor.
Det handlade om dem, men också om mig. Jag förstod mig själv bättre genom att lyssna. Att ta det lyssnandet, de anteckningarna, in i skrivakten och där omvandla det till en hel berättelse som fler människor kunde läsa och förstå var magiskt.
Och det absolut finaste var kanske när personen jag intervjuat läste och sa : ”Nu förstår jag mig själv bättre!”
Det är alltså grejen. Samtalen.
Lyssnandet, inåt och utåt.
Där slår mitt hjärta hårdare.
Jag vill förstå. Är så till min natur att jag med hela mitt väsen vill begripa. Att samla på fakta är viktigt förstås men också att samla på något mer.
Hågkomster, förnimmelser. Att använda medkänsla och min inlevelse, det är att verkligen förstå på djupet.
Jag hade arbetat som journalist i tio år när jag en dag sa upp mig från mitt arbete för att jag ville ägna mer tid åt en bokidé.
Så här i efterhand tänker jag att det låter knäppt att säga upp sig för att skriva en bok. Men problemet var att jag hade tappat glädjen i mitt journalistiska skrivande. Det var för mycket mallar, boxar, rutiner, och ett tempo som inte passade mig. Innan jag ens hade börjat skriva så behövde jag veta hur texten skulle sluta. Jag tappade bort spänning och lust. Ja faktiskt själva meningen.
Ju mer jag stressade och pressade mig själv att producera, desto hårdare tycktes snaran dras åt runt min hals.
Tack och lov förstod jag att jag riskerade för mycket om jag fortsatte så. Jag riskerade min kreativitet.
För parallellt hade jag ju faktiskt hittat ett rum inom mig där jag älskade att skriva. Det var berättelsen om min farfar, det som sex år senare skulle bli den färdiga boken I skuggan av ett geni, som gav mig denna insikt.
Att få ut denna sällsamma berättelse till världen blev som ett kall. Den bar på alla viktiga element för en roman men den bar också på ett djupt personligt syfte. Berättelsen om farfar blev ett sätt att göra upp med och äga min historia.
Det blev också ett läkande arbete eftersom jag behövde närma mig det inflammerade sår jag så länge gjort allt för att slippa vidröra. Det var nödvändigt för att boken skulle kunna skrivas. Så väl berättartekniskt som mentalt.
Sorgen efter min pappas självmord.
“Mitt skrivande har varit som att pussla ihop ett sprucket föremål, där varje skärva har sitt sammanhang. Ett kärl av lösryckta skärvor har nu fogats samman till en helhet, emellanåt med fantasin som kitt, sådan är min berättelse.”
Ur ”I skuggan av ett geni”
Det var genom detta arbete som jag förstod vilket läkande verktyg skrivandet kan vara om det görs på rätt sätt.
Jag förstod det genom egen erfarenhet, genom att läsa om andras men kanske främst genom att lära andra. Jag utformade kurser i läkande skrivande testade vilka metoder som fungerade för att återta röst och kreativa förmågor.
2016 blev jag en av medgrundarna till Write Your Self som skapat den traumaanpassade skrivmetod som idag används av vägledare över hela världen.
En av dessa vägledare är jag.
”Det som är botten i dig är botten också i andra” skrev Gunnar Ekelöf år 1941 i dikten Jag tror på den ensamma människan.
Det är denna botten, denna klangbotten av människoerfarenhet jag tror att vi lyssnar till när vi skriver och läser om det innerliga och autentiska.
När skrivandet skärper mina konturer kan jag plötsligt framträda inför mig själv på nytt samtidigt som gränsen till andra människor suddas ut.
Ofta frågar jag mig var en berättelse tar slut och en annan tar vid.
Född: 1975
Bor: På veckorna i Umeå och på helgerna i Sikeå, en liten by vid havet i Robertsfors kommun.
Svagheter: Riktigt dålig på småprat.
Styrkor: Jag är inte rädd för gråtande människor. Jag vågar fråga hur det är.
Blir arg av: Fördomar, maktmissbruk.
Blir glad av: Snällhet.
Äter: Vegetariskt.
Dricker: För mycket kaffe.
Och när jag inte skriver & läser då?
Då tar jag långa promenader med diverse poddar i öronen. Favoriten är Radiopsykologen. Jag har lyssnat på alla avsnitt sedan starten. Alla!
Jag målar tavlor, åker skidor och gillar att tapetsera.
Är förtjust i att leka. Charader, kull, kurragömma, sardinburken, husknut, hela havet stormar.
Plockar gärna bär. Helst blåbär. Är bra på växter och vet vilka som är ätliga och inte. Tillagar gärna björksaft, älgörtsdricka och torkar nässlor. Använder groblad på sår och gör ansiktsvatten av daggkåpa.
Ska vi bli brevvänner fast online?
Då och då skriver jag om det jag har på hjärtat. Det kan handla om skrivandet, livet och om att vara människa i största allmänhet. Det kan vara nyheter också - om jag anordnar en skrivkurs eller släpper en bok till exempel.
Lämna din mejladress här under, så kommer mitt första brev med en liten gåva.
”
”Tack vare Anna har jag äntligen förstått att jag får skriva precis som jag vill och bara för mig själv. Mina blockeringar har släppt och nu äger jag mitt skrivande!”
