En läkande skrivsommar 2026

Ibland har jag en känsla av att det som jag begär är av livet är en romantisk bild. En slags lyx. Ibland har jag en känsla av att jag bara måste gå med på att livet är hårt, svårt och tråkigt. Men det där är ett stort missförstånd. Det jag begär är egentligen bara resonans. Ett slags sanningsenligt liv. Där vi inte stelnar i oss själva och inför varandra.

Jo, jag lyckades faktiskt. Ta mig ut på andra sidan. Jag fick ihop den där berättelsen som jag hållit på med så länge. Hur gjorde jag? Jo, jag satt med alla bitar som jag skrivit fram genom åren. La ut dem på golvet i rummet. Rummet. Satt där tills jag sytt ihop och fäst alla trådar.

Så gjorde jag.

Formen på min berättelse kan komma att ändras oändligt och jag har insett faran med att hålla på för länge. Så här vill jag inte leva för evigt och därför måste jag bli klar. Det är bara upp till mig och jag har bestämt mig för att göra det.

Sitta och göra.

Jag ger det januari ut.