Resonans

Resonans är vad jag söker.
Alltid det.
Att känna gensvaret.
I mig. I andra.
Resonans är det som vibrerar.
Det som slår an.
Det som är på riktigt.
Det som är sant.

När vi människor vågar se varandra.
Bakom maskerna.
Som riktiga människor.
Som de vi är.
Men det kräver också att du vågar se dig själv på riktigt.
Se bakom din egen fasad.

Det som saknar resonans är stumt
och avstängt.
Stelnat i en struktur.
Syrefattigt.
Otillgängligt för samtal.
Ovilligt att förändra.
Saknar öppenhet och nyfikenhet.
Har bestämt sig på förhand.
Jag har svårt att stå ut med sådant.
Klara av den typen av möten och samtal.
Den typen av strukturer och miljöer Det är som att de smittar.
Som att de kväver mig.

Jag är glad för att jag inte kan stå ut.
Men också väldigt ledsen.

Så har det alltid varit. Ibland har det lett till en ensamhet. Ibland har jag fått en känsla av att det jag begär är en romantisk bild av livet. En slags lyx. Att jag måste gå med på att livet är hårt, svårt och tråkigt. Men det är ett stort missförstånd. Det jag begär är egentligen bara ett slags sanningsenligt liv. Där vi inte stelnar i oss själva och inför varandra.