Fuskbygget
Jag gick runt i världen och höll upp en bild av mig själv. En bild av en kvinna jag trodde att jag ville vara. En som jag trodde att jag måste vara. Men med tiden insåg jag att jag aldrig skulle kunna bli henne.
Inte på riktigt.
Det skulle aldrig gå.
Men bilden av henne hade blivit allt. Allt jag trodde att jag hade kvar. Jag visste ju inte vem jag var bakom den bilden.
Jag kände mig som ett fuskbygge. Och jag bara väntade på att det skulle rasa.
Det är jobbigt att vara ett fuskbygge. Det tar mycket energi att hålla ihop när inget riktigt håller samman.
Jag kunde inte leva så.
Behövde förstå vem jag var på riktigt och jag insåg att jag behövde skriva mig tillbaka till henne. Hon som var äkta och inte fusk.
Jag behövde våga röra mig bakom fasaden som jag hållit uppe så länge.
Det kändes lite ovant först.
Det var som om vi inte kände varandra.
Hon satt med ryggen vänd mot mig.
Jag tror att hon hade känt sig övergiven.
Det förstår jag. Jag hade ju inte hade tagit henne i försvar på mycket länge.
Som om hon inte dög.
Förlåt fina du.
Ju mer jag skrev och mindes desto mer lärde jag känna henne. Hon var inte alls främmande.
Till slut var vi ett och samma. Hon och jag.
Och jag insåg ju att jag tyckte om henne. Så mycket. Så mycket mer än den kvinna jag trodde att jag behövde vara.
Kanske finns det någon som väntar på dig?
Någon del av dig som du har glömt bort?
