Rapport från en skulptör

Snöklockan, en skulptur av Per Hasselberg som finns på Nationalmuseum i Stockholm. Jag tog bilden för många år sedan och just nu kan den hjälpa mig att berätta vad min berättelse handlar om.

Jag har suttit och suttit. Levt i romanen. Och hatat och älskat.

Som en klåda man vill bli fri ifrån. Jag vill klia och skriva tills det är klart. Jag vill låta fler få läsa. Bjuda in läsare i min värld. Få veta vad andra ser. Men jag måste ta en paus nu.

Det är något med tystnaden och ensamheten som jag inte står ut med längre. Så kanske kan jag börja sätta ord på det försöker karva fram för slags form ur det här marmorblocket.

Så här har skrivsällskapet sett ut. Cabaret all over the place.

Jag tänker att min berättelse handlar om att bli till liv i annans blick.

Jag tänker att min berättelse handlar om att leva i en annans blick.

Skulpturen Snöklockan föreställer en ung kvinna. Men hon är formad av någon annan. Blev till genom en konstnärs blick.

Men han kan kan ge henne en plats i centrum. Det kan finnas en längtan dit. Ja huvudpersonen i min roman har den. Det är skönt att leva i ljuset av någons blick. Men är det egentligen ett liv?
Nej skulpturen är ingen människa. Ingen riktig kvinna. Hon har inget liv.

Ja, jag tror att det är vad den handlar om.

Om jag leker med tanken på att skriva en baksidestest till romanen Det som glittrar. Det är inte lätt men jag vill försöka.

Om jag tillät mig inspireras av någon annan. En bok i bokhyllan helt random. Kanske baksidestexten på Annika Norlins novellsamling Jag ser allt du gör.

Om jag provar så skulle det kunna bli ungefär så här:

Hur kan det komma sig att man vill göra barn med någon som inte vill ha en?

Vad handlar musikalen Cabaret om, egentligen?

Varför har Ylva så många kartonger?

Kan man bli sjuk av en människas doft?

Det här är en berättelse om en by. Om gemenskap och en längtan efter att kunna göra rätt till varje pris.

Ja vad tror du?

Skulle det vara en berättelse som du vill läsa?