Värsta synden - Att vara patetisk

“When I look back upon my life

it’s always with a sense of shame

I’ve always been the one to blame”

Hur kommer det sig att jag har hört Pet Shop Boys låt It´s A Sin så många gånger men ändå aldrig riktigt lyssnat på texten? Och så plötsligt är det så tydligt. Orden går rakt in och allt handlar ju om mig.
 
Den här berättelsen börjar med att jag sitter i bilen, hör en låt, känner hur mina kinder blossar av genans och samtidigt börjar jag längta.
 
När jag var barn var allt skapande naturligt för mig. Skrivandet. Målandet. Teatern. Uttryck var det. Intryck och uttryck. Fylla på och ge vidare. Så enkelt egentligen. Musiken och sången var självklar. Min kropp ville uttrycka sig och den ville beröra en publik.

Som barn ville jag bli sångerska. Stå på en scen. Eller vadå “bli”? Jag var redan. Hela tiden. Bjöd in till konserter, sjöng och uppträdde.

Under högstadiet så sjöng jag i kör, tog sånglektioner och uppträdde flitigt både solo och i grupp. På bröllop, dop, i kyrkan och skolavslutningar. Avsikten var alltid att rösten och sången skulle vara fin, vacker, angenäm för publiken.

Kanske var det också då som jag sluta experimentera med min röst. Jag tänkte så ofta på hur jag skulle uppfattas i andras ögon. Det var som att alltid försökte behaga andra och kanske även imponera - bevisa att jag var bra.

Samtidigt fanns något förbjudet som drog. Det som jag kände i mina idoler - Björk, PJ Harvey och Tori Amos - något säreget, excentrisk och vilt. Deras uttryck grävde fram kanaler till något i mig själv. Något som var äkta och inte polerat utan något dolt och hemligt - hon jag egentligen var.

Hemma framför spegeln kunde jag få syn på henne, men jag släppte inte ut henne inför andra så ofta.

Jag spelade trummor i ett punkband ett tag men i smyg drömde jag ändå om att sjunga. Att stå längst fram på scenen. Dansa och vråla. Men jag vågade inte. Jag tänkte att min röst nog passade mer i en kyrkokör.

Men så plötsligt många år senare sitter jag där i en bil och lyssnar på It´s A Sin av Pet Shop Boys, längtar efter att släppa henne fri, men vet bara inte hur. Jag bestämmer mig för att köpa noterna till låten så att min man kan spela den på pianot så att jag kan sjunga till.

Jamen det var kul. Absolut. Det gick bra. Min röst höll tonen. Den hade magstöd. Det lät rätt okej. Men något saknades.

Min röst var så tam. Jag saknade djupet och nerven? Det farliga och förbjudna. Det jag inte vågade.

Sommaren 2021 hade jag bestämt mig för att gå på en veckas sångkurs på Hola folkhögskola som sångpedagogen Marta Parkman höll i. Inför att kursen skulle börja fick vi som deltog en uppgift att ta med ett stycke sång som vi ville coachas i inför hela gruppen. Jag visste förstås vilken låt jag ville ta med mig.

Och så var det dags. Jag sjöng igenom It´s A Sin och fick snälla applåder från gruppen. Sedan frågade Marta vad det var som jag ville ha hennes hjälp med och jag hade svårt att sätta ord på det.  Det var så sårbart. Men jag testade att säga ungefär så här:
 
”Jag skulle vilja göra den här sången till min egen. Fast det är som att  jag inte vet om jag får det. Om jag kan sjunga den tillräckligt bra ännu. Om det är tillåtet att börja leka med en låt innan man först har visat att man verkligen behärskar sin sång ordentligt?”
 
Och när jag stod där med mitt anspråk så såg jag också alla förbjudna gränser.

Man får inte:
-tro att man är något
-göra sig till
-ta andras tid och ödsla den på strunt
-tro att man är bättre än man är
-tro att man är yngre än man är

Och så den värsta synden en medelålders kvinna kan begå:
- Att vara patetisk.

Det som hände var att Marta hjälpte mig att ta mig ur den förutbestämda idé som jag hade av hur min röst fick låta och hur jag fick vara. Hon bad mig till exempel att måla samtidigt som jag sjöng. Det var svårt men jag gjorde det. Släppte taget om texten och melodin.

Med jämna mellanrum kände jag hur min egen yttre blick liksom landade på min axel och spände sina klor i mig. Det var en blick som var kritisk och dömande och låste fast mig i en skräck. Nu var det kört. Nu hade jag överträtt alla gränser för vad som var okej. Det var som om Marta såg när det hände för det var också då som hon manade mig att bara fortsätta.

Jag gjorde det. Jag fortsatte. Jag trotsade den kritiska blicken, släppte taget och improviserade.
 

“For everything I long to do

No matter when or where or who

Has one thing in common too

It's a, it's a, it's a, it's a sin

It's a sin”

Jag hade äntligen låst upp dörren dit och det förbjudna hade sluppit ut. Och jag såg mig runt i rummet och mötte människornas blickar. De bekräftade att det inte var farligt. De stod med mig. De applåderade och någon sa:

“Jag ville så gärna bara gå upp på scenen och dansa och sjunga med dig!”

Det var något av det finaste jag hört.

När jag klev ner från scenen så skakande mina knän och det var som om jag blivit fri från något tungt och stelt som jag släpat runt på mycket länge.

Sångkursen med Marta hade inte alls bara handlat om sångteknik utan också gett mig en helt ny kontakt med mig själv och min egen kreativitet.

Ja, precis så här kan en längtan kännas. Att höra en låt och känna hur något nytt vaknar i dig. Att se en bild, höra en dikt och plötsligt känna att där finns något som vill utforskas vidare. Och kanske vet du inte hur.

När jag håller skrivkurser så möter jag ofta människor som bär på en längtan - att komma i kontakt med något bortglömt. Precis som jag längtar de efter att utveckla de lekfulla, fantasifulla, kreativa förmågorna. De förmågor som vi vet att vi haft tillgång till en gång i tiden. Ibland för mycket länge sedan. Vi längtar men är också rädda för att de ska ha försvunnit helt.  

I mitt skrivande är denna längtan alltid närvarande. Det innebär alltid att ta kontakt med mitt inre barn – hon som leker– som njuter av att utforska det okända. Inte i något särskilt syfte utan bara för att hon vill vara, känna, existera och experimentera.

Men att komma till den platsen är inte alltid enkelt. Det kräver mod och mod kräver trygghet. Vi måste våga mer och tänja på gränserna för hur vi får vara. Vi måste få skriva ur ett lekfullt tillstånd där vi inte känner till vad som ska komma. Där vi inte vet vart allt vi skriver ska leda.

Och kanske måste vi våga ta risken att synda. Att bryta mot regler. Ta risken att uppfattas som patetiska. Att överleva det. Riskera att inte bli omtyckta av alla. Men vi behöver också några människor som faktiskt tar emot oss.