Jag börjar om med bloggandet!

På bilden: Europas största oreglerade fors - Storforsen. Jag besökte den i somras i samband med Norrländska litteratursällskapets sommarmöte

Först och främst. Jag behöver göra något nytt. Vill börja på ny kula och nytt blad. Jag känner stagnation och jag behöver få flöda. Friskt fräscht vatten är i rörelse.

Skriva av mig och skriva ur mig. Det där med “ur mig” har jag insett är ganska viktigt faktiskt. Jag vill få ut det jag skriver, vill kommunicera, vill få ut det i världen.

Men det har varit svårt det där. Jag behöver få flöda men också en som så lätt drabbas av en prestationsångest, en slags kramp. Eller snarast känslan av att ett yttre öga värderar mig. Att det måste vara perfekt och genomarbetat innan jag trycker på PUBLISH.

Och det är som att jag fastnar. Jag vet inte vart gränsen går, hur länge jag ska putsa. För stort och för svårt och jag lägger undan. Det blir ett stillastående vatten

Jag tänker att jag blir en “hoarder.” Ja, jag samlar, inte på fysiska saker jag inte kan slänga, som står och blockerar utgångar och ingångar. Nej jag samlar det ofärdiga inom mig. Så samlar jag. Samt på hårddisk (eller flera) och där ligger allt.

Det är helt okej. Jag brukar säga det. Jag får ha allt för mig själv. Och det tar inte ens någon plats när det är så digitalt. Jag får ha det i fred. Så länge jag vill. Skönt! Det får mogna (eller ruttna bort om det vill).

Jag arbetar inte längre som journalist och behöver inte längre skriva klart två texter om dagen för att hålla måttet. Jag är ingen elev som måste visa upp resultatet för någon, visa att jag producerat. Jag får ha det för mig själv.

Jag brukar säga det till de som går mina skrivkurser att det de skriver inte behöver läsas av någon annan. Skrivande är så mycket annat. Det är viktigt att de som vill börja skriva, som är rädda för att börja, för att bedömas för tidigt får veta att ingen behöver få läsa. Det är helt klart en viktig aspekt eftersom det sällan är så det går till på skrivkurser då texter ska ut och delas och läsas och bedömas, det ska vridas och vändas och analyseras och plockas isär innan det är moget. Det kan så lätt bli fel.

Men jag är på en annan plats nu, jag känner det så tydligt. Att jag bär på så mycket ofärdigt och oförlöst att det blivit till en slags förstoppning (men det låter äckligt, men jag skriver så ändå. Förstoppning gör ont, är icke hälsosamt men går att bota)

Ibland tänker jag att det är som att jag planerar ett stort och perfekt genombrott av något slag då jag ska visa upp mina skapelser. Men det händer inte.

Jag behöver komma tillbaka till det där flödet och provtänkandet.

Jag börjar om med bloggandet! Jag bara gör det!

Jag har för länge sedan gjort min bloggdebut. Året var nog 2011. Plåtkråka hette bloggen och det var verkligen min digitala skrivdagbok under flera år. Det var där jag delade med mig av processen bakom det som kom att bli boken I skuggan av ett geni. Jag skrev om hur jag gjorde min research, jag skrev om mina framsteg, bakslag, refuseringar och hur det var att äntligen bli antagen. Jag skrev om mitt varför, vad som drev mig att skriva.

Jag skrev om pappa. Det var ju han som var svårast. Men jag skrev om honom på bloggen.

Jag skrev också om hur det var att låta familjen läsa mitt råmanus. Att möta deras känslor och låta de få finnas. Jag är så glad för att jag skev om det. Delade det.

Sedan dess har så mycket hänt. Jag byggde företag. Jag släppte böcker. Jag blev liksom mer “professionell.” Jag ville bli det. Uppfattas mer seriös. Tas på allvar, få betalt för mitt arbete och bloggandet försvann på den vägen och ersattes av sociala medier och allt vad det innebar. Facebook, Instagram. Och så mycket möjligheter det fanns. Så enkelt och gratis (nja kanske inte riktigt va?)

Men det var så mycket som hände. Det blev så lätt polemik och debatter och missförstånd och det kändes som att varje inlägg innebar att man skulle så beredd på… ja typ att bli bedömd, utdömd. Hamna på olika lag. Och det blev så mycket sådant och jag förstod inte hur jag skulle kunna skriva då då jag orkade inte skriva så mycket.

Men jag behövde skriva. Jag behövde få ut det jag tänkte och kände. Så någon gång under coronaåren så började jag skriva nyhetsbrev istället. Det var förlösande att kommunicera i brevform (fast det var mejl), bara till dem som valt att prenumerera. Många läste mina brev och många svarade och det gjorde mig mycket glad.

Och vad gäller nyhetsbreven som var så härliga att skriva började kännas svårare. Jag skrev inte på samma feeling. Inget flöde. Att dimpa ner i folks inboxar allt för ofta började göra mig lite hämmad.

Under alla de år som jag har skrivit nyhetsbreven har jag knappt skrivit på min blogg. Några texter finns att läsa om man kollar i historien. Men de är mer tidlösa. Noga redigerade. Som essäer, krönikor.

Jag har inte skrivit i ett flöde. Det ska jag göra nu.

Så nu testar jag det här. Jag börjar om med bloggandet!

No fear! Bring it out!