Bara fokus!

Morgon och skyfall och jag har ett barn att skjutsa till skolan.

Ett barn. Nåja. Några månader till. Sedan är också han myndig (är han inte ett barn då? Han anser i alla fall att han inte ska vara ett barn då.)

Han brukar cykla, men idag bad han mig om skjuts och jag tänkte att det var fint. Det regnade så mycket.

Nu har det slutat att regna.

Nu är jag bara här. Vid skrivbordet.

Fokus. Jag tänker på det. Hur svårt det är. Det är så mycket som vi kan göra idag med alla digitala möjligheter. Så många idéer och så många möjligheter att genomföra allt. Men allt går ju inte. Man måste välja. Välja bort. Fokuset är svårast.

Jag jobbar med så många olika projekt. Det är en spretig palett att hålla ordning på som det är. Och så har jag dessutom en hjärna som ser möjligheter i det mesta. Som sprakar av ideer.

Men så här ser det ut just nu:

Jobbar som skrivlärare på Hola folkhögskola 20 procent.

Jag och Elisabeth Widmark jobbar med något som vi kallar Förlåtprojektet som vi hoppas ska bli en bok, en fristående uppföljare till boken Vera vem?

Jag driver mitt företag med allt vad det innebär av att utveckla, marknadsföra och sälja skrivkurser, workshops och föreläsningar. Bokföra, redovisa, sköta det tekniska. osv.

Jag har min berättarföreställning I skuggan av ett geni också. Den finns. Den har framförts två gånger redan. Men jag vill nå ut med den till fler. Så på scen fler gånger. Hitta arenor. Åka på turné. Det känns just nu som ett arbete som kommer att ta mycket tid. Det här med scenkonstbranchen. Hur gör man?

Ja och så är det den där romanen också.

Arbetsnamnet Den som glittrar. Jag har hållit på med det projektet i flera flera år och i våras hade jag liksom gett upp. Det tog så mycket tid och eftersom jag inte har låtit så många få läsa och därför inte längre visste om det var något att ha längre så hade jag svårt att motivera mig till att fortsätta. Jag la ner det. Flera gånger. Men kanske aldrig ändå.

Jo, nu var det slut med romanen jag orkade inte mer, så kändes det i somras. Men först ville jag låta min kära skrivkompis Frida läsa mitt råmanus och jag bad henne om verklig, ärlig feedback. Såg hon inget av värde i texten så skulle jag gladeligen lägga ner romanprojektet helt. Och hon fattade att jag var ärlig. Hon vet sådant. Hon förstår känslan. Men behöver inte bara allmän pepp att fortsätta när det är tungt. För det är verkligen så svårt att skriva. Skriva om och skriva om. För det är så vi håller på. Vi är slitvargar.

Hon läste. Och hon tycket om det. Hon förstod. Hon såg det jag ville förmedla med texten. Hon blev engagerad och det engagemanget strålade ut genom telefonmötet vi hade förra veckan. Och jag bestämde mig för att fortsätta med romanen.

Men nu ska jag bara göra tid för det också.

Bara hitta luckor i allt det andra, där romanen får plats.

Jag hade tänkt mig skapa en sådan lucka idag.

Två timmars möte med mitt romanprojekt.

Precis just nu.

Sedan gör jag allt det andra.

Sedan kollar jag mej, skriver mejl, svarar på mejl.

Precis just nu är det bara fokus på romanen.