Skrivandets baksidor
Jag åker inte till Bokmässan i år heller. Senaste gången var 2018 då Vi skulle segla runt jorden, just hade släppts. Fullt av olika scener fick jag prata på. Förlagsmiddag med olika intressanta samtal.
Ja det kändes som att vara mitt i allt. Händelsernas centrum. Där känns det som att jag sällan är, men jag minns det bara som helt fantastiskt.
Första gången jag var på Bokmässan var 2016 då jag just debuterat med I skuggan av ett geni. Jag hade alltid sett bokmässan som ett slags mål. Som att en författardebut krävde en bokmässa.
Jag ville gå i år också. Hade i princip bestämt. Men kom fram till att det inte skulle funka med det fokus jag har just nu. Det egna skrivandet. Min roman.
Den kräver mig. Den kräver så mycket.
När jag är i den världen så är jag där. Det är som när en stor färja har fått fart, den går inte att stoppa.
I natt skrev jag också.
En helt fantastisk scen. Ryser när jag tänker på den. Ja det är så just nu. Hybrisen… In the middle of it!
Men den kommer att övergå.
Och idag kom plötsligt ett citat upp i mig från min bok I skuggan av ett geni.
“Vågar inte berätta hur mycket tid jag ägnar åt min bok utan smusslar med min drivkraft som en missbrukare med sina droger. Jag är rädd för att bli dömd och värderad. För jag kan inte sluta.”
Ja så var det då. Barnen var små. Det var svårt att ha det där kallet i sig - det kändes ibland som ett gift. Ett svek. En skamlig sak.
Och hybrisen kommer att övergå och allt jag skapat i natt kommer att kännas patetiskt. Jag kommer att vilja slänga bort.
Men det ska jag inte göra.
Jag ska skriva färdigt min roman.
Jag har bestämt mig.
Jag älskar mitt skrivande. Det är en stor del av mig. Det gör mig gott. Det är en läkande terapi. Det är så mycket.
Men det finns baksidor också . Att vara den ostoppbara färjan i ett hav mot okänt mål - ja det är så ensamt. Jag vill skriva mer om det också.
I somras läste jag boken Kulturbarn, av Åsa Beckman och det var något i den som grep tag, ja verkligen berörde något jag velat hitta ett språk för så länge.
Kan kanske det där ruset som skrivandet kan ge till den som skriver leda till ett beroende? Ger ruset också baksmällor som kräver ett nytt rus?
Efter jag läste boken har jag tänkt mycket på detta.
Det är tungt och ensamt att skriva. Osäkert och ovisst som att känna sig fram i ett mörker, så svårt att våga tro att det ska bli något och kanske är det därför skrivruset blir så viktigt. De där glimtarna av insikter, tron på att det ska gå.
En bra skrivdag är som ett soligt väder. Eller som en högkonjuktur. Det påverkar så mycket. Påverkar livet, lusten, framtidstron. Alla påverkas. Familjen påverkas.
Och de påverkas av det trista vädret också. De dåliga skrivdagarna. Tvivlet. Prestationsångesten. Av den kreativa baksmällan, känslan av värdelöshet. Rädslan. Självupptagenheten.
Jag vill inte att det ska vara så. Jag vill verkligen inte att de jag älskar ska påverkas negativt av mitt skrivande. Att läsa boken var att vidröra något som gör ont.
När Åsa Beckman som själv är dotter till författaren Erik Beckman skriver i sin bok om hur det är att att leva nära en författare, så kan jag förstå vad hon menar. Att det också skapar ett medberoende.
Jag skriver så ofta om skrivandets fördelar men kanske skriver jag för lite om skrivandets baksidor.
