Förlåtprojektet
“Oj, förlåt, det var inte meningen?”
… när jag råkar stöta till någon, när jag råkade ta fel väska, när jag råkade tränga mig, avbryta, ringa för tidigt, väcka någon som sov…
Eller när jag inte passade tiden - kom sent.
“Förlåt att jag är sen!”
Förlåt - Detta lilla vardagsord som också kan vara så oändligt stort.
Sista ordet i boken Vera vem? är “Förlåt”
Det senaste halvåret har jag och konstnären Elisabeth Widmark ägnat oss åt något som vi kallar Förlåtprojektet.
Bakgrunden är vår förra bok Vera vem? som avslutas med just ordet “Förlåt.”
När boken just kommit ut år 2022 besökte vi skolor och träffade barn och ungdomar som läst boken. Ganska ofta fick vi frågor om slutet i boken.
Vem sa förlåt och vad hände sedan?
Det var oväntat att slutet berörde så starkt. Vi hade trott att vi var färdiga med berättelsen om Vera och Nour men insåg plötsligt att vi kanske inte var det. Vi ville inte lämna dem där. Vi ville utforska en fortsättning efter förlåtet.
Men hur skulle det gå till och hur skulle det kunna se ut?
Att skriva böcker är svårt. Åtminstone för mig. I slutet av vårt arbete med Vera vem? hade jag lovat mig själv att aldrig mer gå in i ett så tidskrävande projekt igen utan att ha tillräckliga ekonomiska resurser i ryggen.
Vi sökte projektmedel av Konstnärsnämnen för att kunna arbeta med projektet och i början på 2025 fick vi det glada beskedet att det blivit beviljat.
Då var det alltså bara att börja köra igång med Förlåtprojektet!
Förlåtprojektet!
Ja, jag gillar verkligen ordet. Det är något med kontrasterna - hårt och mjukt på samma gång. Både konkret och abstrakt. Kanske är förlåtelsen väsen också så - motstridig.
Kanske är förlåtelse dels ett aktivt beslut. Både att be om förlåtelse och förlåta någon byggs på vilja. Kanske kräver förlåtelse handling och arbete - precis som ett projekt.
Samtidigt finns också en motsatt energi. Något som är tvärtom det effektiva och handlingskraftiga. Att överlämna sig åt något större, släppa taget, överlåta makt och kontroll. En slags kapitulation.
Hur driver man rent konkret ett Förlåtprojekt framåt?
Det senaste halvåret har vi träffats regelbundet – skrivit, tecknat och provat olika hypotetiska vägar i en ny berättelse. Vi har arbetat omkring olika uppgifter där den ena har varit att prova en fortsättning direkt i anslutning till slutet. Vad händer efter förlåtet. Vad sägs? Vad sker då?
Och vilken typ av förlåtelse är det som projektet handlar om? Hur förhåller sig till verkligheten - på ett personligt och kollektivt plan? Går det att få fatt i ett slags ursprung och samtidigt i ordets dynamik. Hur kan Bibelns syn på förlåtelse och försoning relatera till det vardagliga förlåtet?
Jag tänker att jag själv nog ofta betraktat Förlåt som ett uttryck för ansvar - dvs en vilja att stå för sin del i konflikten och bidra till att läka det som brustit.
Kanske är detta inget allmänt synsätt. Beroende på uppväxt och erfarenheter så laddas ordet med olika kontext.
När, hur och i vilket läge förändras ”förlåt” till synonymen “ursäkta”? Och när riskerar en ursäkt förvandlas till en undanflykt - själva motsatsen till ansvar?
Vera och Nour i boken Vera vem?
Boken Vera vem? handlar om Vera och Nour, två barndomskompisar som börjar i högstadiet och glider isär. Det får olika roller i klassen, olika status. Nour börjar hänga med en cool tjej som heter Emilia och upptäcker en ny sida av sig själv.
Vera däremot blir allt mer ensam. När hon börjar utsättas för kränkningar av en grupp killar i klassen är det inget hon berättar om, varken för Nour eller någon annan. Kanske skäms hon för att bli utsatt. Vet kanske inte riktigt var gränsen går mellan skämt och allvar. Vad man måste man kunna skratta åt? Vad måste man tåla för att inte hamna utanför?
Gränserna förskjuts och Vera blir alltmer isolerad.
Nour lever i sin värld och förstår sig kanske inte på Vera. Nour har fullt upp med sig själv och relationen till Emilia och samtidigt blir hon mer och mer osäker på hur hon ska kunna leva upp till den där nya coola personan - den som har koll på hur man ska vara och inte. Den som inte lägre är ett barn. För Nour blir Vera förknippad med den barnsliga sidan som hon vill dölja och inte kännas vid.
Det leder till att hon, också hon som så många andra i skolan, beter sig riktigt illa mot Vera.
Ganska snart börjar ändå Nour att rannsaka sig själv. Hon skäms. Hon försöker närma sig Vera.
Vem som säger Förlåt i Vera vem? är oklart. Det är meningen. Också Vera har viss skuld i det som skett, men det är ändå mest troligt att det är Nour som ber Vera om förlåtelse.
Men kan hon få det? Och hur skulle det gå till?
Vissa av de skoleleverna som läst boken kände sig provocerade av förlåtet. Som att det var naivt av Nour. Hon som ju hade varit så elak mot Vera, hur har hon mage?
Själv tycker jag att Nour är modig. Att ordet bara ger uttryck för den skuld hon känner. Jag tolkar det som ett sätt att ta ansvar, men inser förstås att det inte är en självklar tolkning. Det finns det mycket att vrida och vända på här. Samtidigt finns det något som tycks mycket tydligt.
