Kaos och ordning

Jag tänker på kaos och ordning. Att skrivandet är ett sätt att skapa mening av det till synes meningslösa och till synes slumpartade.

Troligen är det en slags rot till vårt mänskliga behov av berättelser. Att berättelser med början mitt och slut blir något vi ändå kan lyckas begripa. Just för att kaoset är så outhärdligt och obegripligt. Meningslöst.

Våra människohjärnor är konstruerade så. Genom språket kan vi benämna, vad som är vad, vem som är vem. Med språket kan vi avgränsa och på så vis kan vi också sortera. Skapa struktur. Skapa mening.

Men en berättelse består ju till största delen av något helt annat. En slags oberäknelig kraft, en kaosenergi. Det är det som gör det levande, unikt och därmed kittlande intressant. Det som inte helt går att benämna med orden. Och jag tänker att det är just denna energi som driver - det vi vill gestalta.

Den energin som består av att inte veta. Inte veta var berättelsen egentligen börjar och vart den är på väg. Inte riktigt veta vilka människor det handlar om, inte helt känna dem. Inte exakt veta vart berättelsen utspelar sig och i vilken tid. Men att genom skrivandet följa just den där energin. Energin i texten och energin i mig och få uppleva hur något ändå skapas i det samspelet.

En skrivprocess består av många olika faser och ibland vet man inte exakt i vilken man befinner sig. Men lite förenklat vill jag nu ändå beskriva det som ett samspel mellan kaos och ordning.

Ett samarbete med berättelsen. Lyssna sig fram, låta det samspela med det egna livet, den egna erfarenheter och den egna kroppen. Det är då det blir spännande. När vi upptäcker att den har ett helt eget väsen som jag har förmånen att upptäcka.

Men det är läskigt förstås. Att släppa på tyglarna. Särskilt när man vill bli färdig. Om man har en deadline kan det kännas omöjligt. Att släppa in det. Släppa in det egna livet i berättelsen och berättelsens liv i det egna.

Släppa kontrollen. Och samtidigt inte låta allt löpa fritt.

Lösare tyglar helt enkelt. Mer lyhördhet på vart berättelsen vill. Och samtidigt inte tappa taget och styrningen utan fortsätta vara delaktig.

Det är den balansen som är svår.

I mitt romanprojekt är det så just nu. Min roman är en häst och det är som att rida. Och jag älskar den hästen för att det är just den hästen.

Men det är som att den inte går dit jag planerat och trott. Det är ju så med en levande hästkropp, det är ingen bil utan har ett eget liv.

Ibland vill den sova, ibland är den trött. Den behöver bli hörd. Den vill precis som jag bli respekterad, vill samarbeta men inte domineras och användas.

Ibland glömmer man det. Att det är så. Att det är levande.