Mitt manus

Så här vill jag inte leva för evigt. Jag vill bli färdig med mitt manus. Jag ger det januari ut. Jag måste ta mig vidare.

Kanske att jag började skriva på den här berättelsen redan 2017. Det är svårt att säga riktigt när något börjar. Men så här i efterhand kan jag se att mitt skrivande kretsade runt samma teman då. Hur som helst så har hållit på med den här berättelsen väldigt länge. Och även om vissa beståndsdelar i berättelsen varit ganska fasta så har andra varit så pass rörliga att det varit för svårt få fatt i själva formen. Lite som att ett moln på himlen så tydligt kan likna något, men bara en stund, för sedan är stunden över.

Och jag har nu insett faran med att hålla på med den här texten för länge eftersom att formen kan komma att ändras oändligt.

Den kommer inte att bli färdig av sig själv. Det är jag som måste bestämma mig.

Så jag har därför bestämt mig för att detta måste bli färdigt ASAP.

Ja det måste bli färdigt.

För min skull.

Ja, ärligt talat, det finns ingen annan som bryr sig, åtminstone inte tillräckligt många och tillräckligt mycket. Det låter sorgligt kanske men det är också väldigt viktigt att inse. Det finns ingen redaktör eller förläggare som väntar på mitt manus. Och det är inte på det vis som när jag skrev I skuggan av ett geni, då jag skrev om farfar och hans liv, att den där nyfikenheten och lässuget fanns. Då fanns det människor som verkligen väntade på att jag skulle bli färdig med berättelsen. Och så är det inte nu.

Jag vet hur skrivkramp känns. Jag hade det då, med I skuggan av ett geni, och det handlade mycket om prestationsångest. Att jag var rädd för att inte duga, göra människor besvikna. Jag tvingades då utveckla metoder för att ta mig vidare med texten. Att skriva fult och vilt och undvika tanken på en läsare. Utveckla självständigheten.

Och jag tror att jag har blivit rätt så bra på den typen av skrivande och kanske är det min egen självständighet som blivit problemet. Jag kan skriva i timmar och njuta av det. De världar jag framkallar, de människor jag möter och lär känna i mina texter fascinerar mig så mycket.

Så vad är problemet?

Jag kom till en punkt då jag insåg att jag passerat en gräns. Jag vill inte längre leva så.

Inte ägna dessa dagar åt något som aldrig blir färdigt. Inte skriva fram dessa textmassor som jag aldrig sammanställer till något typ av material som jag kan dela med en annan levande varelse.

Så därför gör jag färdigt detta manus. Jag har lovat mig själv det. Jag tänker sitta tills jag är färdig.

Och jag ger det januari ut.