Ingen talade om dyslexi
Livet en serie av olika händelser som staplas på varandra. Pågår, pågår och pågår. Men vad är egentligen målet? Det funderade jag över tidigt i mitt liv. Meningen. Jag fann också tidigt sätt att skapa den själv. När jag skrev så framträdde den plötsligt. Från att inte finnas - till att plötsligt finnas. Det var som magi. Och det var roligt!
Enligt min mamma var jag ungefär fyra år när jag började skriva. Det var långa, långa ord med hittepåbokstäver som slingrade sig över sidorna. Oftast var det bilder till. Det jag skrev gick inte att läsa eller förstå för någon annan än mig själv. Men det räckte ganska långt, ändå.
I lågstadiet blev det långa berättelser och massor av dikter. Jag fick beröm för min fantasi och mina rim. Att bli förstådd, vilken eufori. Livet var ett spännande äventyr som jag hade kontroll över när jag skrev. Så var det inte i verkligheten. Där var det mycket som var besvärligt och rent obegripligt. Orättvist och ogenomtänkt. Ibland blev jag så utmattad av allt det - kunde bli så ledsen att det inte tycktes finnas någon botten eller tröst. Nej jag orkade inte med livet ibland. Kanske skulle det inte få vara så när man var barn, man skulle bara leka och inte ha bekymmer. Men det fanns ett hål i mig, ett hål att fylla med mening. Det var nog därför som jag skrev.
När jag började mellanstadiet och fick ny lärare kom min identitet på svaj. Plötsligt fick jag tillbaka mina uppsatser med röda streck under nästan varje ord och ibland med kommentaren ”Du stavar som en kratta!” Jo, jag hade svårt med stavning. Ä och E var lät likadant g liksom O och Å. Dubbelkonsonanter blev sällan rätt. Så var det då. Och så är det faktiskt fortfarande för mig.
Jag höll mig själv samman under skoldagen men när jag kom hem så bröt jag ihop. Jag som trott att jag var bra hade nu fått veta att jag var värdelös på det jag älskade mest. Vilken sorg. Jag ville bara sluta skriva. Jag ville inte vara dålig. Inte bli korrigerad och bedömd.
Och samtidigt - jag ville så gärna skriva.
Jag växte upp på 80-talet och ingen jag kände talade om dyslexi. Att stava fel var ett tecken på slarv. Att vara en försumlig person. Eller lite korkad kanske. Det kunde folk tro. Det var komiskt med stavfel också. Man kunde skratta åt mina texter, fast bara åt stavfelen, inte för att jag hade skrivit något roligt. Ibland låtsades jag att stavfelen var med mening. Det var en makt i det. Men den var helt på låtsas och funkade inte i längden.
Min mamma bad min lärare att inte rätta alla stavfel. Kanske något här och där någon gång ibland. Det viktigaste var att jag fortsatte skriva. Jag gjorde det.
Idag är skrivandet mitt yrke. Men också så mycket mer. Mitt sätt att vara i den här världen. Som andetaget. Kanske skulle jag kvävas utan, lösas upp i mina konturer och försvinna. Att det där hålet i mig skulle växa och bli allt som fanns kvar.
En version av denna betraktelse sändes i Tankar för dagen i P1 i april 2020, och vill du så kan du lyssna på den här.