Hur skulle jag fånga mitt trauma i text? Skulle jag kunna angripa det från ett annat håll? Studera det när det inte märkte att det var iakttaget? Kanske fånga det snabbt med en håv? Eller hade det gömt sig i underjorden? Borde jag kanske försöka lirka fram det ur sin håla med nya metoder? Agna kroken med en ny slags föda?

Jag växte upp på 80-talet och ingen jag kände talade om dyslexi. Att stava fel var ett tecken på slarv. Att vara en försumlig person. Eller lite korkad kanske. Det kunde folk tro. Det var komiskt med stavfel också.