Att förtjäna sitt psykbryt

Att förtjäna sitt psykbryt.

Att kärlek och omsorg är något att göra sig förtjänt av, så trodde jag.

Jamen alltså helt ärligt - vem kan väl älska en surkart, en bitterfitta, en snål jävel, en lat egoist.

Inte då jag. Det hade jag inga resurser för.

Jag tänkte nog faktiskt att det mesta i livet skulle förtjänas. Att det gällde att vara sparsam och idog.

Jag såg ett konto framför mig där jag satte in omsorg och kärlek för att sedan plocka ut när jag behövde.

Det jag förtjänat.

Jag planerade så för mitt totala psykbryt. Ett tryggt och kontrollerat psykbryt skulle det bli, först när resurserna fanns. Då jag bevisligen skulle vara förtjänt av vila, då skulle jag kunna plocka ut all kärlek och omsorg som jag samlat på mig genom åren.

Då skulle bitterfittan, surkarten och den snåla jäveln, den lata egoisten, ändå ha förtjänat sin omsorg. Det skulle bli tryggt och bra.

Jag skulle inte gå ut över någon annan.

Problemet var att kontot inte fanns. Mina insättningar registrerades aldrig korrekt.

Jag kände ibland att omsorgen jag planerat skulle tillfalla mig plockades ut från mitt konto och gavs till andra - som fick vila, som fick det de behövde. Begärde och kanske krävde. Det gjorde mig bitter, jag kände mig lurad.

Att kontot inte fungerade var svårt att ta in. Att jag hade blivit lurad på mina besparingar.

Det var som en läcka i mig. Något jag aldrig kom till rätta med.

Ett feltänk helt enkelt. Ett feltänk som blev till ett ständigt läckage.

Kanske hade kontot varit fullt hela tiden. Bara det att jag aldrig lärt mig använda resurserna som fanns.

Kanske fanns det inte något konto, något mätbart alls.

Att det är så att min egen kontroll är mycket begränsad.

Att psykbrytet kommer om det kommer.

Jag har fortfarande inte riktigt lärt mig det här.

Om det ens är något min hjärna kan lära sig omfatta.