Den blå boken

Vår vita bokhylla i huset där jag växte upp var full av böcker. Som barn ägnade jag mig ofta åt att betrakta bokryggarna, ljuda mig genom titlarna jag oftast inte förstod. Det var spännande med alla ord. De nya jag lärde mig och de jag ännu inte förstod men skulle lära mig. Det var trösterikt att tänka att jag en dag skulle förstå allt som stod i böckerna. De bar på ett löfte om att livet skulle få ett rikt innehåll. Vissa böcker var så välanvända att bladen lossat från pärmarna. Andra stela och obrukade.

En av böckerna lockade mig särskilt, ändå tog det många år innan jag vågade öppna den. Den var tjock och blå och hade titeln Från luffare till miljonär. Författaren var Alvar Lindmark – min farfar, som dött samma år som jag föddes. Jag var väldigt nyfiken på honom. Jag hade förstått att det var något väldigt speciellt med min farfar. Vad visste jag inte. Kanske var det bara det att han var död. Jag kände inte så många döda människor.

Men farfar hade också uppfunnit en hiss och skapat företaget Alimak. Han hade varit miljonär och kändis, sades det. Farfar hade varit på tv år 1970 vilket inte var vanligt. Geniet från Burträsk, hette dokumentären. Geni, det var ju någon som var väldigt smart hade jag förstått. Jag kände mig inte bara nyfiken på farfar utan också stolt. Men det fick man inte riktigt vara. Pappa sa att man inte skulle springa runt och prata om farfar så mycket. Det kunde så lätt bli fel. Som om ytan var skör och det fanns något annat bakom som vi måste skydda och hålla inom familjen.

När jag var elva år så tog jag mod till mig och plockade ner den tjocka, blå boken från hyllan. Jag var ensam hemma. Jag väntade mig ord, och att få lära känna farfar genom orden. Men det som mötte mig var något helt annat. Boken bestod av tomma blad.

Jag hade aldrig tidigare öppnat en bok helt tom på ord och bilder. Men det var ingen vanlig bok och jag hade ingen vanlig farfar. Och farfars historia var stor och tung precis som boken och samtidigt lika oåtkomlig. Boken kom att bli en symbol för den berättelse som aldrig formulerats men som kom att kräva allt större plats i mig.

Kanske fanns det formuleringar, konstruerade för vuxna öron. För familjemedlemmar införstådda i farfars komplexitet. Hans liv och personlighet hade varit så udda att vissa människor skulle kunna tvivla på att berättelsen om honom var sann. Eller så kunde det bli missförstånd. Skvaller var farligt. Tystnad ett försvar mot detta.

Jag tvingades behärska min nyfikenhet på farfar i många år. Ställde allt färre frågor. När pappa sedan dog tidigt kändes det som att tystnaden blev mer smärtsam. I vuxen ålder utvecklades nyfikenheten till en ren besatthet när jag bestämde mig för att skriva den bok som efter sex års arbete blev den autofiktiva romanen I skuggan av ett geni.

Ordlösheten som tidigare generationer lämnat efter sig väckte detta behov av ord. Frånvaron av orden blev sprickor som jag behövde fylla för att kunna veta vem jag var och var jag stod i världen. Tystnaden tycktes ha skapat gåtor som blev det bränsle som hjälpte mig att skriva min bok. Skärvorna var utspridda och svåra att finna. Jag fick söka i människors muntliga berättelser, i skriftliga dokument och i mig själv. Foga ihop en skärva i taget. Till en berättelse inte bara om farfar utan också om mig själv.

Det kändes ibland sakralt att visualisera hur jag fyllde farfars tomma, blå bok med innehåll. Som en andlig uppgift jag fått. Varför min farfar skapat en tom bok har jag fortfarande inget svar på. Idag känner jag inte längre behov av att söka efter det. Den romankaraktär jag skrivit fram har blivit så sammansatt att jag inte behöver mer fakta för att förstå. Mina svar är istället intuitiva, skapade av en lång kedja av bearbetad kunskap.

Jag har förlikat mig med det. Att det komplexa är okej och att svaren på vissa frågor behöver en hel bok för att framträda i rätt ljus.

Jag vet också något annat nu. Att också min farfar skrev för att bearbeta. Under min skrivprocess fann jag ett annat lika tjockt och blått bokverk som innehöll ord – memoarer han skrev under en svår tid i hans liv. Den boken nådde inte några läsare utanför den närmaste kretsen och låg i många år gömd i en koffert. Kanske syftet med texten mest varit att bearbeta. Kanske farfar inte var redo att släppa in en läsare. Det visade sig att vi hade skrivandet gemensamt. Men till skillnad från honom fortsatte jag att bearbeta min text och lät den bli till en bok för en bredare allmänhet. En bok i människors bokhyllor.