Jag vill inte stagnera. Jag vill vara ett rörligt vatten. Jag behöver göra om. Behöver komma tillbaka till det där flödet och provtänkandet. Det som inte är klart och inte perfekt.

Jag börjar om med bloggandet! Jag bara gör det!

Nu!

Man får inte:
-tro att man är något
-göra sig till
-ta andras tid och ödsla den på strunt
-tro att man är bättre än man är
-tro att man är yngre än man är
Och så den värsta synden en medelålders kvinna kan begå:
- Att vara patetisk.

Sorg är en helt frisk reaktion, men tystnaden gjorde dig sjuk. Du kunde inte uttrycka det du bar inom dig för att du trodde att det var fel. År efter år, levde du vidare med dina sorgekor i bröstet. Det gick. Men priset var högt för när du stängde in all sorg så stängde du också glädjen ute.

Hur skulle jag fånga mitt trauma i text? Skulle jag kunna angripa det från ett annat håll? Studera det när det inte märkte att det var iakttaget? Kanske fånga det snabbt med en håv? Eller hade det gömt sig i underjorden? Borde jag kanske försöka lirka fram det ur sin håla med nya metoder? Agna kroken med en ny slags föda?

Jag växte upp på 80-talet och ingen jag kände talade om dyslexi. Att stava fel var ett tecken på slarv. Att vara en försumlig person. Eller lite korkad kanske. Det kunde folk tro. Det var komiskt med stavfel också.

Det har verkat obegripligt att jag varit så besatt av att skriva om det som gjort ont och som ingen annan velat tänka på. I början visste jag inte vad det handlade om. Det vet jag nu.

Jag väntade mig ord, och att få lära känna farfar genom orden. Men det som mötte mig var något helt annat. Boken bestod av tomma blad.

Känner du dig ensam ibland? Liksom utanför klungan på skolgården, utanför samtalen i fikarummet, utanför nyårsfester och sommarfester på Instagram. Har du svårt att förstå grejen, hur du ska vara, vad du ska prata om för att vara med, så där på riktigt.